I mer än halva sitt liv har Angelica Katsanidou varit aktiv i politiken.
Utan föräldrarna skulle det inte gå. Det är Angelica mycket tydlig med, när vi träffas för en intervju inför hennes kommande födelsedag.
Som ensamstående mamma med tre barn på heltid är hon väldigt tacksam att hon har sina föräldrar så nära. De bor nämligen också i Storsjö, där hon själv är bosatt sedan 2006.
– Mina föräldrar är som mina bästa vänner. Vi står varandra nära. Det är skönt att de orkar ställa upp, säger hon.
När Angelica var riktigt liten bodde familjen i Norrköping, men flyttade till Stjälkhammar 1986, när hon var tre år. Därifrån gick flyttlasset till Storsjö. Det var i början på 90-talet.
Redan som 16-åring flyttade Angelica hemifrån för att börja på gymnasiet i Norrköping, där hon gick ett naturvetenskapligt program med humanistisk inriktning.
– Jag valde det mycket för att min plan var att bli läkare, jurist eller veterinär. Sedan blev det ju inget av det, men utifrån min roll i dag är jag väl så nära läkare som man kan komma, säger hon.
Sedan hösten 2019 är Angelica nämligen ordförande i regionstyrelsen, för övrigt den första kvinnan någonsin på den positionen i vårt län. Hon har varit aktiv i politiken sedan hon var 19 år. Då fick hon sitt första politiska uppdrag som ersättare i socialnämnden, efter valet 2002.
Men det började faktiskt med Else-Marie Persson i Edsbruk, mångårigt aktiv inom Socialdemokraterna. Det var hon som övertalade Angelica att gå med i partiet.
– Hon såg väl något som jag inte själv såg, säger Angelica, såhär i efterhand.
När hon väl hade gått med, dröjde det inte länge förrän hon fick sitt första uppdrag.
Innan hon gick över till regionen, var hon ordförande för socialnämnden i Västervik i ungefär tio år – "det är inte klokt vad åren går". Hon kände att hon hade gjort sitt där, och ville prova något nytt.
Infrastrukturen och sjukhusen är två viktiga frågor för henne i regionen. Hon gläds åt de olika utmärkelser som Västerviks sjukhus har fått, och lyfter fram den pågående stora satsningen: psykiatribygget.
– Det är den största investeringen inom psykiatrin som görs i länet. Den betyder mycket för både medarbetare och patienter och utvecklar sjukhusområdet. Det visar att vi i regionen vill ha kvar det.
En bild från maj 2018. Ingela Svensson (C) och Angelica i samspråk. Ingela efterträdde Angelica som ordförande i socialnämnden i Västervik.
Tillfrågad om sina intressen, svarar Angelica samhällsfrågor och politik. Något annat hinner hon inte med just nu.
Som tidigare nämnts, är hon ensamstående mamma med tre barn, och en särbo som bor nästan tre timmars bilfärd bort med två egna barn.
Angelicas fritid upptas därför till stor del av barnen och deras intressen.
– Jag funderar ibland vad jag gör, utöver barnen och jobbet, och det är inte så mycket, konstaterar hon.
På måndagar åker hon alltid ner till Kalmar.
– Då samlar vi ihop oss inför veckan.
Ibland blir det flera dagar i veckan som hon är där. Då sover hon över på hotell. Men hon har ju hela länet som arbetsfält, så hon åker runt mycket.
En eller två dagar i veckan brukar hon kunna jobba hemifrån.
Angelica tar sig tid med en födelsedagsintervju, mellan alla uppdrag.
Eftersom hon läser mycket handlingar i jobbet, läser hon inte böcker på fritiden. Hon lyssnar hellre på poddar och olika dokumentärer i P1.
– Då kan man göra annat samtidigt.
Angelica Katsanidou på språng. Hon beskriver sig själv som en rastlös person, som gillar att ha mycket att göra.
Hon träffar också mycket folk i jobbet, så då är hon gärna hemma, när hon är ledig.
– Det är en frizon och en chans att bara vara. Man får ta det utrymmet som finns, säger hon.
Promenera i skogen med barnen är en annan sak hon vill hinna med. Även om egna intressen får stå tillbaka just nu, finns det något hon skulle vilja göra i framtiden:
– Något jag har tänkt länge att jag vill göra är att ta en jägarexamen. Det skulle jag tycka var kul, säger Angelica, som under uppväxten hängde med sin pappa ut på jakt.
Det som lockar är frihetskänslan och gemenskapen i härliga miljöer.
– Plus att det blir väldigt god mat av vilt, tillägger hon.
Hon började i kommunpolitiken, men sedan gick Angelica över till regionen.
Någon åldersnoja säger hon sig inte ha, såhär inför 40-årsdagen.
– Jag tycker att det är fascinerade att åldras och bli klokare och mer erfaren. Men jag vill inte dö! Jag vill hänga med och se hur det ser ut om 20, 30 eller 50 år. Det vore intressant. Och jag vill se mina barn och barnbarn. Det känns tråkigt att livet ska ta slut.
I mer än halva sitt liv har hon varit politiskt aktiv. Det har gett henne vänner för livet, men hon har förstås också fått sin beskärda del av "medaljens baksida", även om det hittills inte har varit något så allvarligt att hon tänkt hoppa av.
Däremot blir hon förvånad över hur folk kan gå igång bakom en dataskärm och säga sådant de aldrig skulle säga öga mot öga. Särskilt illa berörd blir hon om hennes barn drabbas, för att hon har beslutat något.
– Jag kan uppleva att kvinnor i politiken utsätts mer än vad män gör, säger hon.
Hon anser att folk borde kunna ta att vi tycker olika.
Förutom att hon fortfarande tycker att det är kul i politiken, känner hon ett ansvar att fortsätta.
– Jag tänker såhär: ska inte jag, vem ska då? Någon måste ju.