Det är början av april och solen strålar över Näktergalens skola i Piperskärr. En F- till 6-skola med 150 elever. Här har Boel Runeson varit rektor i sju år. Dessförinnan har hon haft rektorstjänster på Västerviks gymnasium, på Fågelbäret, i Lofta och Loftahammar.
Hon växte upp i Närke och flyttade till Västervik 1974 som nyutbildad fritidspedagog. Det första jobbet var på ett fritidshem som låg i Karstorpsområdet. Totalt har det blivit 45 år där lärande, barn, unga och pedagoger har stått i fokus.
– Det känns egendomligt och jag har nog inte riktigt kunna greppa att jag ska sluta, trots att jag har haft lång tid att vänja mig, säger hon.
Det var förra året som hon bestämde sig för att gå i pension samma vecka som hon fyller 65. Hon tänkte att det skulle vara skönt att ha en hel vår och sommar på sig att vänja sig vid pensionärslivet. Väggarna på hennes kontor pryds av målningar och tygapplikationer. Många av dem har hon skapat själv.
– Jag är estet i grund och botten och jag ser fram emot att ägna mer tid i min syateljé.
Hon krokar ner en tavla och börjar gå mot skolans matsal.
– Vi hade ett Leonardo da Vinci-tema när jag jobbade i Lofta och eleverna målade Mona Lisor. Utom en elev som gjorde den här och kallade den för “Mona Lasse”. Jag fick målningen och lovade att jag skulle lämna i den skola som blir min sista.
På väg till matsalen, där målningen ska hänga, stannar elever och pedagoger för att byta några ord med Boel.
– För mig har det varit viktigt att finnas med ute i verksamheten och att känna barnen vid namn. Det roligaste med det här jobbet har varit de dagliga mötena med barn och pedagoger, säger hon.
Under sin tid som rektor på gymnasiet, med ansvar för programmen estet, idrott, vård, barn och fritid, samt särskolan, upptäckte Boel att många elever hade bekymmer med den teoretiska delen.
– Jag kände att det behövdes en förändring i grunden och att barn måste få chans att erövra språket för att kunna ta del av dagens informationssamhälle. Annars riskerar de att hamna utanför.
När Boel började som rektor på Näktergalen blev alltså språkutveckling ett av de bärande områdena i verksamheten.
– Förändringsarbete tar tid och det är ett arbete vi har gjort tillsammans. Direkt i första klass ägnar vi oss åt att knäcka läskoden med täta uppföljningar och åtgärder. Vi ser att arbetet ger resultat.
Men Boel Runesson ser ett dilemma i skolan som har en stram budget. Rektorn har två lagar att förhålla sin verksamhet till; den kommunala, som handlar om att hålla budget och skollagen som handlar om det stöd som eleverna har rätt till.
– Det krävs en attitydförändring. Idag ses barnen som en utgift och att ha en utbildning i världsklass som mål utan att kunna erbjuda rätt pedagogiska resurser är en ekvations som sällan går ihop.
Det som har drivit Boel Runesson i jobbet som rektor har varit utvecklingsarbete och den sociala biten.
– Mitt absolut viktigaste arbetsredskap är pedagogerna. Jag jobbar för att lyfta deras olikheter och locka fram deras styrkor. Det är viktigt att skapa en relation till var och en utifrån ett förtroende. Då litar de på mig.
Vad tycker du är det viktigaste för framtidens skola?
– Det är att göra något åt arbetsmiljön. Lärare i den svenska skolan är utsatta får våld och hot. Det har eskalerat de senaste fem åren. En lärare måste kunna tillrättavisa en elev utan att riskera anmälan om kränkningar och åtal.
Boel säger att hon aldrig ångrat sitt yrkesval. Under årens lopp har hon skrivit ner händelser och samtal med barn. Något som i framtiden kanske ska bli en bok.
– Barnen är så kloka, roliga och fulla av liv. Man kan ju undra om de har något framtidshopp när världen ser ut som den gör, men det har de.
Som pensionär ser hon fram emot att fortsätta odla i sin trädgård och i växthuset invid huset i Gamleby, resa och skapa i ateljén.
– Trädgården har verkligen varit en perfekt avkoppling från jobbet. När jag har gått direkt ut och börjat påta i jorden läggs allt annat åt sidan. I jobbet möter jag många öden och bekymmer som kan vara svåra att släppa.
– Sedan gillar jag allt som rullar på hjul och jag har bestämt mig för att köra cab resten av mitt liv.
På Fågelbärets parkering står en svart BMW 330 årsmodell 2008 och glänser i vårsolen.
– Det här är en plåtcab. Taket fälls ned mellan baksätet och bagageutrymmet. Du kan ju tänka dig vilken härlig känsla det är att köra längs Norrlandsvägen nedcabbad med sol och vind i håret.