Det är minst sagt svårt att inte komma in på Vimmerby IF när man ska skriva om Budo Ericsson. När tid för fotografering ska bokas meddelar han att han som alltid finns tillgänglig på Ceosvallen och Skobes Arena hela tisdagskvällen.
– Först är det träning med grabbarna i P04-laget och sedan är jag med på damlagens träning efter det, säger han. Det blir dubbla träningspass minst två gånger i veckan
Så där fortsätter det resten av veckan också. Är det inte ett träningspass eller match med något lag så är det ett möte med styrelsen eller någon av kommittéerna i föreningen. Utanför planen har han numera rollen som kassör efter att ha lämnat över ordförandeklubban till Stefan Bragsjö.
– Det blir ungefär lika mycket jobb ändå med styrelsearbetet och VIF-administrationen. Klockan brukar ofta bli ett eller halv två på natten innan jag är klar med VIF-arbetet och planering av nästa träning. Sedan stiger jag ändå upp vid fem på morgonen. Det blir egentligen för lite sömn, men jag har vant mig vid det, säger Budo Ericsson.
Sitt brinnande intresse för idrott och föreningslivet kom tidigt. Till Vimmerby kom han dock först som tolvåring 1972
– Jag är född i Jönköping, min numera bortgångna mor Ruths hemstad, men familjen flyttade runt en hel del under mina första år då farsan Tryggve var statsanställd inom Vägverket och fick jobb på lite olika platser. Vi bodde flera år i Sävsjö, men var även i Kungsbacka och Skillingaryd innan vi hamnade i Vimmerby.
1981 sökte sig Budo till Högskolan i Växjö för ekonomistudier, men valde ändå att spela kvar i Vimmerby IF under hela studietiden. Efter examen blev det läge för Budo att prova på elitfotboll. Han hade anbud från Halmstadsklubben IS Halmia som han tränade med vid arbete vid Skatteverket i Halmstad hösten 1983, men valde istället att gå till Nyköping BIS som erbjöd både kontrakt och ett jobb.
– Båda klubbarna spelade i division ett som var näst högsta serien på den tiden. Det var tufft med träning fem gånger i veckan och matcher mot klassiska klubbar som Örebro, Sundsvall, Djurgården och Åtvidaberg, säger Budo Ericsson.
Efter två och ett halvt år i Nyköping blev det dock flytt hem till Vimmerby igen.
– Jag hade träffat min fru Ulla-Karin under studietiden i Växjö och vi hade fått sonen Jens efter nåt år i Nyköping. Mitt idrottande ledde till att hon blev ensam en del och trivdes inte i Nyköping. Fotboll på elitnivå tar tid och det var inte samma ekonomi i klubbarna då som nu, alla i mitt lag jobbade heltid plus lirade elitfotboll. När vi hade bortamatch mot Umeå, Luleå eller Sundsvall åkte vi buss fram och tillbaka och det tog två dagar bara det. Så valet blev att flytta hem till Vimmerby igen där det sociala nätverket fanns.
1986 var Budo tillbaka i VIF som spelare och blev alltmer engagerad som tränare och föreningsledare.
– Jag fortsatte spela i A-laget tills jag fyllde 40 men har alltid fortsatt träna och haft hyfsad fysik så gjorde även många B- och C-lagsmatcher fram till 49 års ålder. Kroppen har fått ta en hel del stryk genom åren, men nu är formen och kroppen faktiskt bra igen. Efter att ha bytt ut båda höftlederna 2010 kan jag röra mig betydligt bättre på planen och har spelat i C-laget så sent som 2017.
Det är dock vid sidan av planen som Budo jobbat mest den andra halvan av sitt liv. Tränare alltsedan 1987 och så är det fortfarande 33 år senare, oftast i flera av föreningens lag.
– Mitt engagemang i klubben hade aldrig fungerat om jag inte haft en fantastisk fru och föräldrar som bodde ett kvarter bort och kunde stötta när det behövdes. Jag försöker kompensera min frånvaro med att vi reser en hel del hon och jag så vi får unik tid tillsammans.
Vad är det som lockar med ledarskapet?
– Att få se människor växa i en dynamisk miljö som det är i en ideell förening är det som ger mig energi och är lite av livets elixir, säger Budo Ericsson.
Han känner även stolthet över den utveckling som skett på senare år inom Vimmerby IF med socialt engagemang vid sidan av planen också som lett till att både han och klubben har blivit uppmärksammad på både regional och nationell nivå.
– Jag tror det är oerhört viktigt att vi i VIF bygger bort trösklar inom idrotten så att ingen känner att man stängs ute. Ett bra exempel på det är pilotprojektet Fotboll för Alla som vi drog igång för tio år sen och såg till att alla oavsett funktionsnedsättning ska kunna vara med och spela fotboll om man vill. Vi ville verkligen att alla skulle få vara med så jag startade upp detta lag för att få in dem i fotbollsfamiljen.
Var kommer ditt sociala engagemang ifrån?
– Både jag och min fru och barnen Jens och Julia har alltid haft ett stort socialt patos och viljan att hjälpa andra. Vi har varit familjehem, stödfamilj och varit verksamma som kontaktpersoner, säger Budo Ericsson.
Även i sitt civila arbete kämpar han mot orättvisor i samhället genom sin roll som skatterevisor på Skatteverket.
– Bortsett från en kort period under tiden i Nyköping har jag jobbat på Skatteverket. Sen kontoret i Vimmerby las ner för tio år sen är jag placerad i Västervik. Däremot har jag och alla inom myndigheten jobbat hemifrån under nuvarande pandemi och det har även inneburit att jag är ute och reser och gör revisioner ute på fältet i betydligt mindre omfattning.
De senaste 15 åren har Budo Ericsson varit involverad i jobb på rikstäckande nivå i samarbeten mellan en rad myndigheter som Kronofogden, Arbetsförmedlingen, Tullverket, Polisen, kommuner och Ekobrottsmyndigheten.
– Min nuvarande specialkompetens är att göra revisioner av ideella föreningar och stiftelser som inte har alls lika stor insyn som ett företag. Det innebär att kriminella element gärna söker sig till sådana organisationer och där gömmer sin verksamhet som är illegal, säger Budo som får användning av sin tävlingsinstinkt även i det jobbet.
– För att hitta och minimera fusket så måste man ständigt använda sig av nya metoder där myndighetssamverkan är viktig för utfall och effekt. Sedan försöker jag alltid ha egna nya målsättningar för varje nytt år, inget ska gå i stå.
Det låter som du inte har för avsikt att varva ner som pensionär inom en snar framtid?
– Nej, jag trivs med att det är fullt upp kring mig, har inte en tanke på pensionen just nu. Fotbollen och de tre barnbarnen håller mig ung i sinnet.
