Första gången Peter Springfeldt provade på jobbet som kyrkogårdsföreståndare var han endast 23 år gammal. Det var i Nynäshamn och han hade redan då en gedigen bakgrund inom trädgård och anläggning.
Under uppväxten i Linköping längtade han efter äventyr.
– Morsan var ensamstående med tre barn. Hon blev änka tidigt och det hade sina utmaningar. Men hon gjorde ett bra jobb och det har gått bra för oss alla tre.
Det bidrog säkert till att Peter tidigt blev självständig och redan som 16-åring var han redo att ge sig av hemifrån.
– Jag flyttade för att gå på trädgårdsutbildningen på Valstadskolan. Den var tvåårig på den tiden. Efter det började jag jobba på parkförvaltningen i Linköping. Jag var 17 år när jag fick mitt första fasta jobb. Men så var det på den tiden.
Efter militärtjänstgöring började Peter fundera på att ta sin utbildning vidare ett snäpp och sökte till en förmansutbildning inom trädgård som fanns i Norrköping.
– Det var en fantastiskt rolig tid. Vi var 40 elever som alla bodde på skolan. Vi hade en städerska som hette Gittan som städade våra rum och både frukost, lunch och middag fick vi serverat. Det var som att bo på hotell, och så hade vi roliga fester ihop med floristutbildningen.
Det gick ytterligare en tid med arbete på Miljöbyggarna, anläggningsföretaget i Linköping han även tidigare jobbat för.
– Sen drog äventyret lite grann och jag sökte jobb som kyrkogårdsföreståndare i Nynäshamn.
– Att komma till en ny stad var inget problem på den tiden. Jag bara drog på mig fotbollsskorna och hittade ett lag så hade man kompisar med en gång.
Att hitta jämnåriga kollegor var det dock sämre med. En konferens i Gävle med Eldbegängelseföreningen blev droppen.
– Jag satt där och tittade ut över samlingen med flintskalliga män, och alla utom jag var i 50-60-70-åringar. Jag tänkte, de här är ju döende allihop! Det här går inte! De verkade ju jättegamla för en kille i 20-årsåldern.
– Och nu är jag själv där, skrattar Peter.
Så Peter flyttade hem till Linköping igen. Jobbade för Miljöbyggarna, men gjorde allt för att slippa en fast anställning. I stället jobbade han för att få ihop pengar och resa runt i världen.
– Jag var i Australien och Nya Zeeland, jag tog jobb på turistorter för att kunna stanna. Bland annat jobbade jag i Åre, eftersom jag hade bestämt mig för att jag skulle lära mig åka puckelpist. Och då kunde jag inte ens åka skidor när jag kom dit!
Att våga göra det man vill i livet är något som han tycker är viktigt. Samtidigt var det svårt att ta steget från det trygga jobbet och ut i äventyret. Peter berättar att det var en vän till honom som till slut fick honom att våga.
– Jag tror man begränsar sig själv väldigt mycket om man inte har folk omkring sig som uppmuntrar. När jag tvekade så sa hon: ”Det är klart du kan göra det!”
Tillsammans med tjejen han träffade i Australien, som lämpligt nog kom från Linköping, har han en son som nu är 30 år.
– Och jag har ett barnbarn! En liten Nova som är fyra månader.
Förhållandet höll inte och nya äventyr lockade. Efter några mellanspel fick han syn på en jobbannons från Roxtunaanstalten. Roxtuna var en projektanstalt för fängelsedömda missbrukare som låg utanför Linköping.
– Jag tyckte det lät intressant, så jag sökte och fick jobbet. Jag sysselsatte i trädgårdsmästeriet och under tiden där lärde jag känna en del intagna karaktärer.
Här jobbade Peter i fem år och försökte bland annat få till en utbildning i naturbruk på gymnasienivå, så att de som satt här skulle ha nåt de kunde bygga på när de kom ut.
– Jag var väl lite naiv när jag kom dit. Jag tyckte också att åtgärderna ofta var halvhjärtade och inkonsekventa. Många hade ingenting att komma ut till. Men när det inte blev något med utbildningen så lättade och drog jag till slut.
Det blev ytterligare en helomvändning i karriären. Peter, som alltid varit intresserad av miljöarbete och ekologisk odling, hade redan varit i kontakt med många på Länsstyrelsen i Östergötland. Så när Krav utlyste en tjänst var han inte sen att söka.
– Jag var kontrollant och jobbade med alla typer av Krav-inspektioner. Det var mycket jobb. Det jag kunde var ju egentligen trädgårdsodling, men jag satt och pluggade och läste in mig på allt.
– Det kan jag säga, att om det finns några hjältar i mänsklighetens historia så är det lantbrukarna!
Jobbet var utmanande, men också ganska ensamt och han var aldrig ledig. Peter längtade tillbaks till trädgården, så han återvände till jobbet som kyrkogårdschef, den här gången i Mjölby.
– Jag konstaterade att det inte hade hänt så mycket i yrket på de här åren. I Mjölby hade jag dessutom fastighetsansvar också och jag ville jobba mer med kyrkogårdssidan.
Han sökte sig i stället till Västervik och här känner han att han hittade det han letat efter.
– En av anledningarna till att jag valt att jobba här är att jag får möjlighet att förverkliga mina idéer.
Förra året vågade han sig också på en helt ny utmaning. Han gifte sig med sin älskade Ruby.
– Någon gång ska man väl prova det också, skrattar han. Och nu blir det förhoppningsvis bara en gång.
Ruby kommer från början från Filippinerna och de träffades via gemensamma bekanta där.
Nu hoppas Peter på ett ganska stillsamt födelsedagsfirande.
– Vi bjöd in till stor fest när vi gifte oss i juni, så den här gången blir det bara den närmaste familjen.