MayLis bestämde sig tidigt för att utbilda sig till barnmorska.

– Jag började med att utbilda mig till sjuksköterska i Örebro och sedan på barnmorskeläroanstalten i Stockholm på Södersjukhuset, säger hon. 

Hela utbildningen med praktik tog fyra år. 1954 var hon klar sjuksköterskebarnmorska och samma år gifte hon sig med bondpojken Stig från Kolsebro.

– På den tiden var det så att om man ville förlova sig skulle rektorn tillfrågas. 

Eftersom Stig varken bar lärar-, läkar- eller någon annan finare titel var det inte lönt att fråga så beslutet, det tog hon själv. 

Hennes första besök i Kolsebro kom att få livsavgörande betydelse. MayLis mamma hade skaffat hund men ångrade detta då jycken åt på hennes möbler varpå hon gav hunden åt sin bekant, Stigs mamma. När Stig en dag kom in för att äta middag upptäckte han till sin förvåning en okänd tjej på köksgolvet kelande med en hund. Det var MayLis.

1954 läste MayLis en annons i barnmorskornas tidning Jordemodern. Man sökte efter en "flygande barnmorska" med placering i Björnsholm. Tjänsten omfattade hela norra kommundelen vilket innebar alla socknar mellan Västervik, Åtvidaberg och Valdemarsvik. 

– Som 24-årig, nyutexaminerad och oerfaren hade jag ingen aning om vad det var jag gett mig in på. Ingen visste vad en distriksbarnmorska gjorde och knappt jag själv heller, säger MayLis som ofta har nära till skratt. 

Inget var förberett när hon kom dit. Hon hade ingen mottagning. Hon fick låna distriktssköterskornas lokaler, som de ofta hade i sin egen bostad, men det fanns inga väntrum. 

– Jag, som hela tiden tog urinprov, fick slå ut dem i deras privata badrum. Och allt hade jag i min barnmorskeväska. Det tog tio år innan vi fick en gemensam mottagning på Slånbärsstigen i Gamleby. 

1955 kom direktiv från Socialstyrelsen att landstingen var tvungna att förbättra den förebyggande mödravården. 

Det kom ut riktlinjer om regelbundna kontroller vid graviditet för att förhindra havandeskapsförgiftning och andra hot mot barnet och kvinnans hälsa. 

– Många mammor minns nog kampen mot vågen och de ständiga blodtrycksmätningarna, säger MayLis. 

Hon skulle ersätta sex stycken sockenbarnmorskor då hennes uppdrag låg i att etablera mödravård i hela området. Så hon köpte sig en folka, kavlade upp ärmarna och började åka runt. Samma år fick hon egen tjänstebostad i Björnsholm med mottagning i källaren.

Mycket av arbetet var hembesök då bilen användes av mannen. Hon hade jour dygnet runt. En del hemförlossningar blev det också. Bilförlossningar har hon fått hantera och en gång fick en kvinna i värkarbete, åka släde över isen i Loftahammar. 

– Det gick bra och det slutade lyckligt. 

Hon berättar att kvinnorna inte var vana vid att gå på kontroller och visa upp sin graviditet, de var vana att gömma den så länge det gick. Till och med läkarna var skeptiska, berättar hon. 

1955 startade MayLis mödragymnastik i ett samlingsrum i pensionärshemmet i Björnsholm. Detta ansågs väldigt konstigt, ett nytt påfund och fick en hel del uppmärksamhet, berättar hon. 

– Då var det många som tyckte jag var galen men detta växte till det som idag är psykoprofylax och föräldrautbildning. 

Hon jobbade minst två kvällar i veckan med dessa kurser för att papporna skulle kunna vara med. 

– Det är underbart att ha varit med om denna utveckling och det bästa under alla år var just när papporna deltog, det var helt nytt. 

Vad har varit din drivkraft genom alla år?

– Det har jag funderat på själv. Jag var pionjär inom det här och så är jag lite rebellisk till läggningen. När jag upptäckte att saker och ting resulterade i problem så drev jag på tills det blev förändring. 

Hon drar paralleller mellan kvinnor på 50-talet som visste betydligt mindre om sina kroppar och kvinnor idag, och säger att mycket handlar om att man idag har mer kunskap.  

Det är inte svårt att se att MayLis gått sin egen väg och att hennes drivkraft skapat banbrytande förändringar. 

 MayLis har varit med om mycket under alla år och berättelserna är många. 

– Många taxibilar stannade på gårdsplanen utanför vårt hus, rädda att inte hinna in till förlossningen och då ville de att jag skulle vara med. En tidig morgon kommer en mamma i taxi med ett starkt nedkylt barn, fött på andra sidan Björsundsfärjan på Loftahammarsidan. Det var vinter. Jag har då inte tid att klä på mig utan jag tar på mig morgonrocken och sveper en filt över barnet. På trappan stod min lilla dotter och ropar "mamma du lovade att du skulle va hemma idag". Allt slutade bra den här gången också. 

1970 blev det för mycket för MayLis som gick in i väggen.

– Jag hade då tre små barn, mitt eget jobb som distriktbarnmorska och ett distriktsköterskejobb i Överum som var vakant. Då tog jag time out.

Därefter tog hon ett jobb som skolsköterska i Överum där hon jobbade under ett år. Detta blev en vändpunkt och en ögonöppnare. 

– Den tiden är kanske den allra viktigaste på ett sätt. Den fick mitt intresse att vända sig åt ytterligare ett håll för i skolan mötte jag tonårsflickorna. Vad frågade de efter tror du? "MayLis kan du inte hjälpa mig så jag får preventivmedel utan att mor och far får veta det?".

– Jag trodde att landsbygden var en idyll men såg att samma saker fanns här som i storstäderna. Så mötte jag unga flickor som var gravida utan att de ville det och abortlagen såg ju ut som den gjorde.

1975 blev det tillåtet med abort.

Kontakterna blev viktiga för det fortsatta yrkeslivet och ledde till ett stort engagemang för tonårsaborter och preventivmedel. 

– Mötena med kvinnorna och tonårsflickorna skakade om mig, det fick mig att söka till en preventivmedelsutbildning för barnmorskor och som gjorde att man fick receptförskrivningsrätt för p-piller, berättar hon.

Efter det kunde man öppna preventivmedelsmottagningar på flera platser i kommunen.

Vad fick du för reaktioner?

– Jag beskylldes för att förföra ungdomen och i frikyrkan var jag nog en avfälling. Att jag tog ställning för abortlagen var kontroversiellt. 

MayLis började föreläsa på uppdrag av Socialstyrelsen, för att bland annat förbättra sexualundervisningen i skolan. Hon var med i både tv, radio och tidningar. Det blev mycket uppståndelse kring hennes arbete.  

– Jag har alltid älskat jobbet som barnmorska. Mötet med kvinnorna har fått mig och verksamheten att växa och idag är barnmorskan central i allt arbete med kvinnohälsan. Det är jag glad att få ha varit en del av.