Åsa Jägerhorn började tidigt intressera sig för konst, här i sin ateljé på Strömsgatan i Västervik.
Hur känns det att fylla 80?
– Det är jätteroligt att ha kommit så långt. Jag har ju tänkt bli uppemot 90, 100 år. Jag har tre förebilder och det är Pablo Picasso som konstnär, Astrid Lindgren som författare och så mormor som var en krutgumma, hon bodde på landet i Västergötland och jag var där mycket som barn och alla blev 94 år. Det är människor jag beundrar på många sätt, säger Åsa.
Åsa har mycket energi och tror gott om livet.
– Jag tror att jag har tur i livet. Jag står inte och stampar och tänker, ska jag göra si eller så? Det har varit lite som att stå på en station och se tåget rulla in och så tänker man, det är lika bra att hoppa på. Jag ser en chans och så tar jag den och det har gått bra för det mesta.
Vi sitter omringade av Åsas vackra alster och hon berättar för mig om sitt liv.
Åsa är född på en gård som heter Odensviholm. En gård i vilken släkten Fleetwood härskat sedan 1800-talet.
– Min pappa kom dit som förvaltare, agronomutbildad, och jag och mina tre syskon växte upp i östra flygeln. Det var ett riktigt herrgårdsliv på den tiden. Man var tvungen att hålla sig till spelreglerna, vi var väldigt påpassade och skulle uppföra oss i alla sammanhang, säger Åsa som var nummer två i en syskonskara på fyra.
I skolan kunde man snabbt konstatera att Åsa var duktig på att måla och hon fick inte sällan målarfärger i julklapp.
Man kunde gå till och med fjärde klass i byskolan, sedan fick Åsa och storasyster Eva flytta till Västervik för att gå klart realskolan. De bodde inackorderade hos en kvinna i Johannedal och tanken var att storasyster Eva skulle ha ett vakande öga på Åsa men det var inte helt enkelt.
Det enda som intresserade Åsa i skolan var idrott eftersom hon tyckte att det påminde om livet på landet.
– På gymnasiet kom räddningen i form av teckningslärare Lars Frosterud. Han steg in i bildsalen och hälsade på alla och sa: "Ni får gärna kalla mig Frosse, för det gör alla mina vänner". Det var första gången man fick dua en lärare, säger Åsa.
– Han sa att mammas och pappas dotter var begåvad, det hade de aldrig hört förut. Det var som att vrida om nyckeln till ett lås och så öppnade sig en ny värld för mig, säger Åsa.
Under vårterminen skickade hon in en ansökan till Konstfack.
Åsa kom in och gick teckningslärarutbildningen. Året var 1959 och samma år invigdes skolan av ingen mindre än kung Gustav den sjätte Adolf.
– Det var en underbar tid på Konstfack, med fantastiska lärare i bland annat teckning, målning och konsthistoria, säger Åsa.
1964 var hon färdigutbildad teckningslärare, hon skulle fylla 23 år på hösten.
Åsa hade under hela utbildningen återkommande besök av Frosse som ville se hur det gick för adepten.
– Föräldrarna bjöd ofta hem honom när jag kom hem på loven och släktingar fick då träffa honom, säger Åsa.
Åsas föräldrar hade till en början inga misstankar men en dag sa en släkting till Åsas mamma: ”Det var en trevlig karl Åsa har träffat”.
– Då sa mamma till mig att han ju var så hemskt mycket äldre än mig, 11 år. Pappa är ju lika mycket äldre än du, sa jag. Då sa mamma att vi genast måste förlova oss, så det gjorde vi och sedan gifte vi oss, säger Åsa.
Åsa Jägerhorn utbildade sig till teckningslärare på Konstfack i Stockholm.
Åsa var 23 år, nygift och nyutexaminerad och fick tjänst på Gamleby grundskola.
De fick sedan två barn, Klara 1966 och Daniel 1969 och de bodde på Båtsmansgatan i Västervik.
Efter tio år började dock Åsa få nog. Frosse var engagerad i många föreningar och framför allt i Visfestivalen, samtliga hade sina möten hemma hos paret Frosterud.
– Det var inte mycket tid för familjelivet, en månad på sommaren var allt. Jag försökte säga att det inte fungerade längre och att det var lika bra att vi separerade, säger Åsa.
1974, efter tio års äktenskap blev till slut skilsmässan ett faktum.
Efter ett tag blev Åsa uppvaktad av en läkare, Magnus Jägerhorn.
– Han hade missat en av mina utställningar så han kom till min ateljé och lånade hem tre, fyra tavlor och kunde inte bestämma sig för vilken han ville köpa, säger Åsa.
Jägerhorn skulle åka på en läkarkongress i Argentina och bjöd Åsa med på resan om han fick behålla tavlorna.
– Jag åkte med. Vi var borta en månad. Det var en fantastisk utflykt, säger Åsa och skrattar.
De gifte sig och fick ett gemensamt barn, Martin.
– Han hade fyra barn sedan innan och jag två, säger Åsa.
Den stora familjen flyttade så småningom till Villa Peru.
Hem och hushåll, lärartjänst och ett galleri, livet blev till ett ekorrhjul och när barnen sedan blev äldre och flyttade ut upplöstes äktenskapet.
Åsa Jägerhorns första bok, Speckes ungar, handlar om hennes uppväxt på landet.
– Jag hade under de tio år som äktenskapet varade hunnit skriva min första bok, "Speckes ungar", som handlar om livet på landet.
Så började ett nytt liv. Åsa skrev "Förtjust i Tjust" och en bok om dass och lusthus, "I nöd och lust" och sedan en om Almviks tegelbruk, "En tegelstens historia". Då planerade hon hur Almviks tegelbruk kunde bli ett byggnadsminne med museisal, skulpturer och en dokumentärfilm.
– Tillsammans med sonen Martin ansökte jag om bidrag från olika institutioner och fick ett positivt svar från Framtidens Kultur, säger Åsa.
De ville satsa en halv miljon kronor på projektet. Pengarna räckte till både renovering av tegelbruket, museum, och att trycka boken.
Detta var i slutet av 90-talet och var början på Åsas nya liv som författare. Hon köpte fastigheten intill Båtsmansstugorna och där bor hon samt jobbar som författare och konstnär.
– Mitt liv består nu i att skriva, måla och träffa barn och mina sju barnbarn. Under de senaste tre åren har jag också drabbats av diverse jobbiga sjukdomar, säger Åsa Jägerhorn.
Åsa fick bältros för tre år sedan, efter det koloncancer och nu senast njurbäckeninflammation.
– Jag har varit ganska trött och deprimerad men duktiga läkare har fått mig på fötter igen, säger Åsa.
Åsa Jägerhorn berättar om hur livet på landet präglat hennes liv och bläddrar i boken "Speckes ungar", som handlar om hennes och syskonens uppväxt på Odensvi herrgård.
Nu ser Åsa Jägerhorn fram emot att skriva ytterligare en bok som kommer att heta "Under ytan".
– Jag har dessutom börjat att måla mycket mer och då gärna skärgårdsmotiv. Vi har ju en underbar kulturskatt i alla våra fina gamla fiskelägen och i den bebyggelsen runt omrking i vår fantastiska skärgård, säger Åsa.
Nu planerar alla hennes barn och sju barnbarnen att komma till Västervik för att fira hennes födelsedag den 11 november.
– Vi har ett sommarställe ute i Odensvi som jag haft sedan den dagen jag gifte mig med Frosse, den heter "Sågarstugan", där finns det plats för oss alla, säger Åsa Jägerhorn.