Magnus är född och uppvuxen i Gunnebo. När de fick kommunal musikskola började han spela i Gunnebo musikkår.

– Vi var ett gäng som tyckte det kunde vara kul att spela, säger han.

Själv fick han bastuban som instrument.

– Det var musikläraren som bestämde. Han talade om att du ska spela det här och du ska spela det här.

Men på något sätt måste musikläraren ha prickat rätt, för Magnus spelar fortfarande, och det är även nu bastuban som gäller. En gång i veckan övar han tillsammans med Gunnebo musikkår och är med när de är ute och spelar. I ett antal år var han också med i bleckblåsorkestern Hafsbandet och även där spelade han förstås bastuba.

Även om musiken var, och är, ett stort intresse för Magnus så är det främst kamratskapen som gjort att han stannat kvar så länge.

– Det är härligt att spela tillsammans och vi har en väldigt fin gemenskap. Vi reser tillsammans, vi har varit i Västerviks vänorter i Norge och Danmark. Vi har varit i Linköping och lyssnat på Malena Ernman och Tommy Körberg och mycket annat.

– Dessutom är det roligt med generationsblandningen. Vi har en del yngre som kommer från musikskolan och det är kul att de vill vara med.

Tillsammans med Gunnebo musikkår och med Hafsbandet har han också rest en del, både i Sverige och utomlands. En resa som betydde särskilt mycket för både honom och familjen var den till Västerviks vänort Ventspils i Lettland. Det var 1990 och Lettland tillhörde fortfarande Sovjetunionen. Magnus spelade musik och hans hustru Rosita fick möjligheten att lära känna människorna omkring dem under tiden.

– Det var för sorgligt att se hur de hade det. I matbutikerna var hyllorna i det närmaste tomma, berättar hon.

När de kom hem var de med och bildade föreningen Ventspils vänner som arbetade med att skicka förnödenheter över havet från Västervik till Ventspils.

– De gick i små fiskebåtar som hämtade upp och sedan fördelade efter behov, minns Magnus och Rosita.

Många kontakter från den här tiden har de behållit och några är fortfarande riktigt goda vänner.

– Vi lärde känna Ruta Ozolina, som var förskolechef, och hennes man Andis Ozolins. Vi har fortfarande kontakt med både dem och deras döttrar Maija och Ginta.

Magnus Svensson har alltid älskat havet och segling har varit ett stort intresse. Faktiskt så stort att till och med hade tänkt sig att bli sjöman och 1954 gick han i skolan i Kalmar med just det syftet. Men han ändrade sig och valde i stället att gå teknisk skola i Katrineholm.

– Sedan började jag jobba i Mariestad. Det blev fem år i Västergötland och jag trivdes bra där.

Men då hade han ju redan träffat Rosita, som också är från Västervik, och så småningom ledde vägarna tillbaks hit.

– Vi gick på allmänna läroverket samtidigt på 50-talet och jag minns så väl att det kom en kille gående där som jag tyckte såg så väldigt tuff ut, säger hon och skrattar.

– Senare hamnade vi på samma skrivmaskinskurs, det var väl 55-56 någon gång. Vi sågs på samma fester och det var väl någon gång på 60-talet som vi kom fram till att det var vi.

Tillsammans har de tre grabbar och nu även fyra barnbarn.

Magnus fick jobb på Arne Delborns arkitektkontor, som senare blev Atrio arkitekter och här jobbade han fram till pensionen.

– Jag gjorde mycket arbetsritningar till hus. Mycket kyrkliga byggnader. Det var ett roligt jobb.

Ett annat av Magnus stora intressen är fotografering. Även hans far var mycket fotointresserad och när Magnus var i tioårsåldern fick han en liten bälgkamera i present och började fotografera. Numera har han album efter album fulla med fotografier av allt både möjligt och omöjligt. Och förstås mycket från sina många resor.

Ett roligt och betydelsefullt möte tack vare kameran skedde när Magnus och Rosita var på resa i Italien. Efter en tur på Gardasjön tog Magnus några kort på ett gäng glada pensionärer som höll igång och dansade på kajen.

– När vi var på väg därifrån kom en man springande efter oss, med en lapp i handen. Där hade han skrivit namn och adress och ville att jag skulle skicka några kort till honom.

Mannens namn var Antonio Dalla Valle och kom att bli en mångårig vän. Trots språkförbistringar brevväxlade de i många år.

– Han skrev långa brev, men vi kunde ju inte italienska så vi fick hjälp av en lärare på musikskolan som var italienare att översätta. Antonio finns inte kvar längre, men vi har fortfarande kontakt med ett av hans barnbarn, Diego.

Genom att vara öppen för möten har Magnus lärt känna många människor i alla möjliga delar av världen och det är just det han är mest tacksam över, att han intressen har öppnat för så många spännande människomöten.