Vi möter Conny i hans radhus i Västervik. Det är först lite knivigt att navigera bland de röda radhusen men till slut hittar vi rätt. Dörren står på glänt och pryds av orden "god vän är alltid välkommen". Vi chansar på att vi tillhör den kategorin och stiger på.
Conny Karlsson är kanske för den gemene västervikaren ett mindre känt namn. Men i pingiskretsar vet alla vem flugsmällaren från Överum är. Ursprungligen är han just från Överum. Det var där han växte upp, gick i skolan och spenderade de första 24 åren av sitt liv. Efter att ha gjort lumpen och landat ett ettårigt vikariat på Norra Sjukhuset flyttade han in till Västervik. Sen dess har han blivit kvar och varit en av, om inte den allra största, eldsjälen i Västerviks bordtennisklubb, VBTK.
Intresset för pingis kom redan i ung ålder.
– Det kom redan när jag var sju-åtta år. Vi bodde i hus på den tiden, så min pappa ordnade med ett pingisbord i källaren och vi spelade väldigt mycket han och jag.
Intresset fortsatte att växa och tillsammans med ett gäng från Överum började han träna under traktens lokala pingisstjärna, Hilding Jonsson. Vid tolv års ålder vann Conny kommunmästerskapet och med handleder mjuka som sammet och med en rapp, piskande och aggressiv forehand blev flugsmällaren från Överum ett faktum.
När flyttlasset gick till Västervik 1984 började också en något mer seriös satsning med tre träningar i veckan.
– Jag ville se hur bra jag kunde bli.
Och hur bra blev du?
– Jag blev klass ett-spelare, vilket på den tiden innebar att man var bland de 250 bästa spelarna i Sverige.
Till de största bragderna under sin långa karriär räknar Conny de gånger VBTK lyckats vinna serien eller den gången när han tillsammans med Rolf Wiis spelade hem en tredjeplats på veteran-SM i lag. Eller varför inte den gången när han kom femma på veteran-SM i singel. Bragderna är många och det tycks vara svårt att välja bland alla fina minnen.
– Det roligaste är nog ändå när vi har lyckats i lag. Det är alltid kul att lyckats tillsammans med andra. Särskilt eftersom pingis ofta är en individuell sport.
Radhuset som vi sitter i skvallrar emellertid inte om några meriter. Någon pokal, medalj eller trofé finns inte i sikte och den aningslöse hade kunnat tro att den befann sig hos vilken självutnämnd källarpingismästare helst. När vi för det på tal skrattar Conny.
– Priserna fick inte plats till slut. Jag blev tvungen till att ställa ut dem i förrådet.
Superlativen är egentligen inget som Conny strösslar med i onödan när han blickar tillbaka på sin karriär och försöker beskriva sig själv som spelare. Dem får man nästa dra ur honom.
Själv väljer han en mer anspråkslös approach när han berättar om sig själv. Och det känns ganska talande för Conny som person. Han verkar bejaka ödmjukheten och sätter hellre andra i fokus än att själv glänsa i rampljuset alltför länge. Det finns något beundransvärt i det, något som vi alla troligtvis kan dra lärdom av. Det är också däri som en av nycklarna till det långa engagemanget i VBTK verkar ligga.
Conny framhåller nämligen hur han alltid drivits av att arbeta med och träffa nya människor, både ideellt och i yrket som personlig assistent. Han menar att drivkraften till 20 år som ordförande i klubben främst ligger i att se till att klubbens ungdomar har det bra. Att han själv spelar verkar vara mer sekundärt.
– Det jag har störst engagemang för är våra ungdomar. De är absolut viktigast. Att vi spelar kommer i andra hand.
Även om han inte är verksam som tränare i lika stor utsträckning längre så brukar han ändå dyka upp på träningarna för att sparra med de yngre förmågorna. Allt som oftast verkar det visa sig att gammal fortfarande är äldst.
Och äldst i detta sammanhang går att likställa vid 60. För i dag, lördag, är det faktiskt Connys 60-årsdag. En dag han verkar gå avslappnat till mötes.
– Jag ska inte fira särskilt allvarligt. Jag ska åka ut till Loftahammar. Min pappa bor på äldreboende där, han har alltid varit viktig för mig. Så han och jag och närmsta släkten ska äta lite tårta. Det räcker så.
Vad nu framtiden har att erbjuda vår gode pingisprofil återstår att se. Siktet är inställt på veteran-SM i 60-årsklassen där målsättningen är att ta medalj. Och pingisen kommer han inte att släppa i första hand.
– Jag kommer att spela så länge jag bara kan. Det är ju så roligt.