Tomas Wilke har nyligen gått i pension efter ett långt yrkesliv som lärare. "En viktig ingrediens i lärarjobbet är att ha humor - att lätta på stämningen, och få eleverna att förstå att jag är en människa precis som de", säger han.
Orden kommer från Tomas Wilke, som 1 september officiellt gick i pension efter ett långt yrkesliv som lärare.
När vi hörs per telefon säger han att han inleder pensionärslivet precis som han har önskat:
– Jag har nyss varit i Norge, själv, i en vecka. Jag tältade och fiskade vid en älv. Det var jättevackert.
Efter det mötte han upp tre kompisar som han bland annat rest till Alaska med. Nu har de spenderat en vecka i en renvaktarstuga i Lappland.
– Nu är jag på väg hem till Västervik, men gör en avstickare för att se på fotboll i Stockholm. Sedan blir jag hemma en vecka, och efter det ska jag vandra i Alperna, berättar han.
Det framgår – med besked– att ett stilla pensionärsliv i tv-soffan inte är någonting för Tomas Wilke. Hans äventyrslust verkar vara omättlig.
– Resorna har präglat mig, konstaterar han.
Han är uppvuxen i Västra Götaland, och efter examen från Idrottshögskolan 1982 fick han jobb i Ankarsrum.
– Min enda önskan var att komma till kusten. I Ankarsrum fanns en nybyggd skola med fina möjligheter: natur, idrottshall, skidspår och orienteringsspår...
– Så jag tog tjänsten, flyttade, och tänkte att jag blir kvar ett år eller två, säger han, 39 år senare.
Äventyrshatt och Liverpoolkeps. Huvudbonaden varierar beroende på omständigheterna.
Att flytta från Västervik har aldrig lockat honom, även om han hade velat jobba utomlands. Istället tog han tjänstledigt.
– 1981 var jag tre månader i Alaska och levde vildmarksliv, fiskade och vandrade. Vi flög ut i ingenmansland, och åkte gummibåt i flera veckor.
Han pausar en sekund.
– Man var i 20-årsåldern och odödlig. Det fanns inga mobiler och GPS-satelliter då. Hände något så var det kört, skrattar han.
– Men allting ordnar sig om man har respekt för sina omgivningar.
När Tomas Wilke besteg Everest fick han finsällskap av en jak.
1986 reste han jorden runt i sju månader, vilket gav blodad tand. Två år senare gav han sig ut igen.
– Jag reste två år i sträck, och gjorde allt möjligt: tältade i Afrika, vandrade i Nepal, sålde tavlor på gatorna i Tokyo... Jag tror att man blir ödmjukare mot världen när man har upplevt den, säger han.
Till Alaska har han återvänt både som researrangör och reseledare, och på en av Alaskaresorna fångade han 65 björnar på film: en film som senare visades i SVT.
Under sina resor har Tomas Wilke fotograferat mycket djur och natur, bilder som nu pryder hans hem.
Upptäckarlusten har också präglat hans yrkesliv. Sedan han anlände till Västerviks kommun har han tagit initiativ till flera stora projekt.
När ett TV-program på 1990-talet drev en kampanj för att panta burkar och skänka pengarna till att gräva brunnar i Nepal blev högstadieklassen i Ankarsrum bäst i Sverige.
– Vi ställde kartonger hos handlarna så att folk kunde välja att skänka sin pant till oss. Det var då jag började tänka att "här går det ju att göra saker".
Minnena från Tomas Wilkes liv och karriär är många. Det är idrottspokaler, whisky och minnesförmål från de många resor han gjort både privat och tillsammans med sina elever.
Nästa projekt blev att rädda Borneos orangutanger. Efter ett gediget insamlingsarbete kunde en stor summa skänkas. Med stipendier och bidrag kunde Tomas tillsammans fyra framlottade elever åka till Borneo. I tre veckor jobbade de med en organisation som arbetar för orangutangens och regnskogens överlevnad
– Det var en jätteupplevelse, eleverna fick verkligen vara med om strapatser. En natt satt vi fast med bilen i leran i djungeln, berättar han med värme.
Några månader efter Borneoresan avled en av eleverna i en trafikolycka. För att hedra hans minne startade Tomas en fond, som lever vidare än idag.
– Vi skickar pengar till Borneo varje år.
Efter Borneoprojektet jobbade nästa årskurs med att lära sig om Asien. Också det mynnade ut i ett biståndsprojekt, och genom hårt arbete kunde Ankarsrumsskolan skänka pengar för att bygga en skola i Tibet.
– Det finns en skola i Tibet, med en plakett utanpå, där det står "byggd av Ankarsrums skola, Sverige", berättar han.
Tomas Wilkes klippbok är fylld av tidningsklipp från alla de resor och äventyr som präglat hans liv.
2001 fick han, tillsammans med Ankarsrums övriga idrottslärare, ta emot Kalmar läns Folkhälsopris.
– Det var efter 1994 års nya läroplan, då man minskade på tiden för praktiska ämnen.
Fel, tyckte Tomas, och beslöt sig för att göra något åt saken.
– Forskningen pekade redan då på att vi rör oss för lite, och att vi lär oss bättre när vi rör på oss.
Ett pilotprojekt med elever från årskurs åtta startades, och eleverna fick idrotta 4 – 5 gånger i veckan.
– När jag utvärderade det efter ett år svarade 90 procent att de mådde bättre och lärde sig mer. Året därpå var hela skolan inblandad i detta, och då fick vi Folkhälsopriset, berättar han.
Bandy- och fotbollsspelare, tillika läraren, Tomas Wilke gick officiellt i pension 1 september. Äventyrslustan har präglat hans liv, och ett stilla pensionärsliv i TV-soffan är inget som tilltalar honom.
Visst är han stolt över de stora projekt han tagit sig an. Men det är knappast de han minns som höjdpunkterna.
– De små sakerna är nästan viktigare. Att få se hur det "klickar till" när någon förstår hur saker hänger ihop. Att se lyckan i ansiktet när elever lyckas med något de kämpat med, och veta att jag bidragit till det är guld värt.
– Att det finns tusentals människor ute i Sverige och världen, som jag har fått vara delaktig i att utbilda och forma till goda samhällsmedborgare... Det är en mäktig känsla.
Det viktigaste för att göra ett bra jobb som lärare är att ha en bra kontakt med eleverna, tror Tomas.
– Man ska inte bara vara pedagog, man är lika delar socialarbetare, psykolog och substitutkompis för elever som inte har någon att vända sig till. Det är viktigt att ha humor, och genom att visa ömsesidig respekt och omsorg visar man att man vill väl och är trovärdig. Misslyckas man med den sociala kontakten spelar det ingen roll hur bra pedagogiska tricks du har.
2005 bytte han arbetsplats till Västerviks gymnasium, från början som lärare på det lokala idrottsprogrammet.
– Jag var utbildad fotbollstränare på ganska hög nivå, så jag fick frågan. Sedan 2005 har jag jobbat med fotboll nästan dagligen, säger Tomas, som både tränat och spelat själv. En hel del fotbollsresor har det också blivit genom åren.
– Jag åkte själv till Ryssland 2018 för att följa Sverige i fotbolls-VM, berättar han.
Men de flesta fotbollsresorna går ändå till England där favoritlaget Liverpool finns.
– Mellan tre och sex Englandsresor blir det nog varje år. Ja, innan pandemin då.
Liverpool är favoritlaget och självklart har Tomas Wilke en fan-tröja med sitt eget namn på ryggen.
De senaste åren har han jobbat som idrottslärare på gymnasiesärskolan. En tid full av glädje och hjärtliga relationer.
– Många där har det svårt, och som lärare betyder man mycket. Och det har verkligen varit ömsesidigt, jag har träffat många härliga ungdomar och haft många fina ögonblick, berättar han.
Efter 39 år har nu Tomas Wilke klivit ut från skolans korridorer en gång för alla. Nu väntar nya äventyr.
– Hade det inte varit pandemi kanske jag hade luffat i Thailand eller Nepal i höst... Men det kommer framöver.
