Det är november. 

Det är advent runt hörnet. 

Det är kyligare än förut

och fast jag cyklar oavsett sol, regn eller snö, 

så åker jag bil oftare nu.   

Men jag har fortfarande inte skrapat rutan. 

Jag har fortfarande inte färgat håret rosa. 

Året är snart slut: 

Vad minns vi? 

Vad vill vi förändra 2021? 

Jag skulle kunna sluta köra upp på trottoaren när jag parkerar.

Eller så kan jag fortsätta strunta i 

att låta bli att köra upp på trottoaren. 

Vi skulle kunna:

facebooka mindre och meditera mer,

ringa varandra oftare,

äta mindre socker,

omfördela jordens resurser

slå varandra mindre på käften. 

Jag skulle kunna hänga julgranskulorna i en gran i år.

Eller så kan jag fortsätta hänga dom i gardinstången. 

Jag skulle kunna vara konsekvent i att aldrig skriva dom,

för det är minsann talspråk.

Och text är någonting annat.

FAKTISKT!

Eller så kan jag välja när jag ska strunta i vad som är vad. 

Vaden sitter i alla fall över hälen.

Det är andra gången jag nämner julgranskulorna i en krönika,

första gången var 2017.

Kulorna är samma.

Gardinstången sitter i ett annat fönster,

i en annan stad. 

Jag sitter i en annan soffa. 

Den har stått i nån annans hem förut.

Jag vet inte vems, 

det skulle kunna vara ditt. 

Världens viktigaste möte

skulle kunna ha varit i just den här soffan. 

Alla möten skulle kunna vara världens viktigaste. 

Det du säger just nu

skulle kunna förändra en stund, ett liv, en värld. 

Det jag tror är viktigast

kan vara borta om en sekund. 

Det jag tror kan vara samma som du tror

fast vi inte förstår det.

Jag förstår inte hur det kan höras så väl

när däcken glider upp på trottoaren 

fast den är så nära gatan.