Fotbollsträning innan man fyllt fem. Kanske läge att vänta lite, funderar krönikören.
Båda mina barn går på aktiviteter. Jag ser väldigt många fördelar med detta, samtidigt som jag kan ifrågasätta om det inte är lite väl tidigt. Kunde man ens börja på fotboll innan man fyllt fem när jag var liten? Jag är ytterst tveksam.
När jag ser alla barn hoppa omkring på planen, helt ointresserade av bollarna, samtidigt som tränarna försöker få dem att lyssna utan att lyckas, förstår jag varför det kanske vore bra att vänta något år till. Jag vet inte hur det är i Vimmerby, men i Kalmar måste man slänga in barnen i aktiviteter så tidigt som möjligt. Sedan är det nämligen för sent. När barnen är i femårsåldern är grupperna redan fulla.
"Simskola har jag förstått är en ren omöjlighet. Vi har inte ens försökt. Jag hör föräldrar som sitter redo framför sina datorer och uppdaterar anmälningssidan gång på gång minuterna innan platserna släpps. Ändå lyckas de inte knipa någon."
Simskola har jag förstått är en ren omöjlighet. Vi har inte ens försökt. Jag hör föräldrar som sitter redo framför sina datorer och uppdaterar anmälningssidan gång på gång minuterna innan platserna släpps. Ändå lyckas de inte knipa någon. Jag har själv kämpat för att min äldsta ska få börja i sin kompis gymnastikgrupp. Jag bad ledaren (som jag känner) kontakta mig när anmälningen öppnade. Så fort jag fick sms-et slängde jag mig på datorn och skickade i väg ett mejl. ”Tyvärr är gruppen full och reservlistan är så lång att jag inte tror det är någon idé att sätta upp henne där” fick jag till svar.
Hur är det möjligt? Är det fullt med barn som sitter och tjatar på att de så gärna vill börja dansa, spela fotboll eller gå på gymnastik? Jag är tveksam. Varje fotbollsträning möter jag föräldrar med andan i halsen som säger att de är sena för att barnet inte velat följa med. Min egen dotter är inget undantag. Hon har jätteroligt när hon väl är där, men det är en kamp varje gång att få henne dit. Så jag ställer frågan igen. Beror den här hetsen på barnens egen vilja? Eller är det vi föräldrar som ligger bakom den? Jag tror på det sistnämnda.
"Att det är lika svårt att få plats i en gymnastikgrupp för femåringar som att få en plats längst fram på en Håkan Hellström-konsert är i min värld helt absurd", tycker krönikören.
Det behöver nödvändigtvis inte bero på att vi tänker att barnen ska bli proffs. Jag tror helt enkelt vi blir påverkade av varandra. Hör jag att Maja går på tre aktiviteter känner jag mig som en dålig mamma om mitt barn inte går på en enda. Men att det är lika svårt att få plats i en gymnastikgrupp för femåringar som att få en plats längst fram på en Håkan Hellström-konsert är i min värld helt absurd. Snart kommer väl föräldrar börja sälja sina platser precis som folk gör med sina biljetter. ”Jag har en plats i torsdagsgruppen klockan 18. Budgivning pågår fram till torsdag”.
Jag hoppas inte det, men med tanke på vilken kamp det är om platserna är jag övertygad om att det skulle kunna bli verklighet.