Förra sommaren

planterade jag på balkongen

för första gången.

Jag satte två gula och två gråa växter i en balkonglåda.

Jag vattnade och plockade bort vissna blommor.

Följde med spänning utvecklingen,

glad att ingen av dem dog efter några veckor.

Förundrad över hur de blommade efter att ha sett vissna ut,

som en viskning om att det aldrig är kört,

bara det vissna plockas bort.

När sommaren var slut dog de gula växterna,

deras tid var förbi,

men de gråa levde och fick stå kvar i lådan.

Hösten kom och jag slutade tänka på växterna

som fortsatte sina liv på balkongen.

“Äsch dom kan få stå kvar där,

så får jag väl ta bort dom till våren” tänkte jag.

Och förväntade mig hur de skulle frysa ihjäl.

Ungefär som en människa som ger upp hoppet

och promenerar iväg från livet.

Sen knackade våren på

och jag öppnade balkongdörren oftare,

tittade på de gråa växterna

som fortfarande pratade liv

och jag började vattna dem igen.

Efter ett tag växte en del av den högre,

det såg ganska fult ut,

liksom ohanterligt.

Den låg mot nätet jag satt upp

för att skydda mina katter,

“där ska du ju inte vara” tänkte jag

och började fundera på att klippa ner växten.

Men jag lät bli och den fortsatte växa.

Nu har den sträckt sig ut genom balkongen.

Den klättrade uppför nätet

och plötsligt slog det ut en gul blomma.

En decimeter över resten av växterna

blickar den nu upp mot himlen.

Jag tittar på den.

Jag tar en bild

och tänker att den kan jag ta fram

när jag behöver en påminnelse

om att växtkraften

kan förvandla ett kattnät till en spaljé.