"Av förklarliga skäl har tröskeln varit väldigt låg när det kommer till vad som krävs för att ett barn ska hållas hemma från förskolan. Varje liten nysning och hostning analyseras av både föräldrar och förskolepersonal."
Vädret är ett samtalsämne många av oss tar till när vi träffar på en främling eller bekant. Det är något alla tänker ganska lika kring, kan relatera till och vi har tydligen väldigt mycket att säga om det. Men under hösten och vintern har ett helt nytt ämne blossat upp och ersatt samtalen om frånvarande solar och hårda vindar. I alla fall för oss småbarnsföräldrar. Jag pratar naturligtvis om vab.
Vabruari kan slänga sig i väggen. Vabruår är ett mer passande ord. Av förklarliga skäl har tröskeln varit väldigt låg när det kommer till vad som krävs för att ett barn ska hållas hemma från förskolan. Varje liten nysning och hostning analyseras av både föräldrar och förskolepersonal. Var det verkligen solen som fick lille Pelle att nysa? Eller är det en förkylning på gång? Fick Lova något i halsen? Eller är hon hostig?
Ibland är det svårt att avgöra, men oftast resulterar det i att barnet stannar hemma eller hämtas för att vara på den säkra sidan. Jag tror inte jag är ensam om att känna att jag ofta vabbar friska barn. För vi kan väl vara överens om, att ett barn med lite rinnande näsa utomhus inte är sjukt. Däremot måste det vara hemma. Anledningen bakom det är uppenbar. Restriktioner och rekommendationer har skapats för att skydda personer i deras yrkesroller. Biljettförsäljningen i bussar togs bort och plexiglasen i butikers kassor åkte fram. Men pedagogerna på förskolan har hela tiden varit tvungna att fortsätta krama, bära och hålla hand. Dessutom utan skyddsutrustning. Det går inte att trösta ett barn på två meters avstånd. Närhet är ett måste. Just det som de flesta andra yrkesgrupper förväntas undvika.
"Ur mammasynpunkt har jag vab att tacka för värdefull extratid med mina barn, men ur jobbsynpunkt är det förödande."
Samtidigt som förståelsen för situationen är stor, är det frustrerande som förälder att befinna sig i det här vabträsket. Man trampar runt och trampar runt utan att komma ur det. Har man dessutom flera minimänniskor blir det ännu svårare. Ett barn är ju i de flesta fall garanterad några dagars förskola innan nästa förkylning knackar på dörren. Men har man två eller fler barn finns inte ens den garantin. Har man otur går deras förkylningar, magsjukor och andra virus om varandra så att de aldrig är friska samtidigt, vilket resulterar i vab efter vab efter vab. Sjukdomarna kunde ju i alla fall vara så pass schyssta att de attackerade barnen samtidigt kan man tycka.
Ur mammasynpunkt har jag vab att tacka för värdefull extratid med mina barn, men ur jobbsynpunkt är det förödande. Det är nog helt enkelt inte meningen att man ska ha ett heltidsjobb i en pandemi om man är småbarnsförälder.