Vi bor i ett litet samhälle strax utanför Kalmar som påminner om Vimmerby på ganska många sätt. Det har den där charmiga kvarterskänslan där alla hälsar på alla. Jag gillar den. Dock finns det en baksida. Vi har en pratglad farbror i kvarteret som alltid promenerar förbi vårt hus med sin hund. Det i sig är bara trevligt. Baksidan handlar om att detta har fått mig att ifrågasätta hela mitt yrkesliv.
Jag vet att det låter märkligt, men jag ska förklara. Vi har renoverat om källaren och gjort ett kontor där jag har min stora stationära dator. Dock är jag en person som gillar miljöombyte och det känns sorgligt att sitta nere i en källare fina och soliga dagar. När vädret tillåter sitter jag därför utomhus. Är vädret riktigt fint kan mina arbetskläder bestå av en bikini. Så där sitter jag i solstolen med min laptop i knäet och badkläderna på. För att jag kan. Livet känns ganska gött då om jag ska vara ärlig. Tills kvartersgrannen promenerar förbi. Det är samma konversation varje dag.
”Där har du det bra”.
”Ja, det gäller att ta vara på fina dagar”.
”Du kan bara slappa du”.
”Ja, men jag jobbar samtidigt”.
”Det ser inte så betungande ut”, säger han och skrattar innan han promenerar vidare.
Jag har nu under två års tid försökt förklara för kvartersgrannen att jag faktiskt har ett riktigt jobb. På datorn finns ett manus till någonting som ganska många människor kommer lyssna på. Eller början på en krönika, som du nu sitter och läser. Men jag har misslyckats med mina försök och jag lägger ingen som helst skuld på honom. Hur kan det vara ett jobb att sitta hemma och sola och knappra lite på en dator? Det undrar jag också.
Jag skulle kunna sitta och titta på serier en hel dag. Ingen skulle bry sig. Inte så länge jag håller mina deadlines. Jag bestämmer mina egna arbetstider, när jag ska ha semester, vad jag ska ta ut i lön. All makt ligger i mina händer. Det är en otrolig frihet. Men det kan också ge mig skuldkänslor och skam.
Man borde inte få lämna barnen på förskola, gå hem och slänga på sig en bikini och sätta sig i solstolen och kalla det för jobb, även om det är ett blivande Mordpoddenavsnitt som skapas på skärmen. Ur den aspekten skulle det kanske kännas bättre om jag satte mig nere i kontoret i källaren. Men det skulle inte gynna något annat än mitt samvete. Kreativiteten skulle definitivt bli lidande och det är mitt främsta jobbverktyg. Min arbetsplats är överallt och ingenstans.
Om jag någon gång slutar uppskatta den lyxen har jag ju som tur är kvartersgrannen som håller mig nere på jorden.
