Såg du firandet av legenden Börje Salming på Torontos hockeyarena för ett par veckor sedan? Han som kom tillbaks till sin gamla klubb i en helt annan skepnad. Sjukdomen ALS gör att han inte kunde gå utan stöd, inte prata, knappt höja handen till hälsning. Alla stora tuffa hockeyspelare och all publik stod i vördnad och torkade sina tårar. Börje själv grät som ett barn med öppen mun. Jag blev förstås också berörd av att han vågade visa sin nakna sårbarhet och väcka så starka känslor. Känslor av kärlek och sorg i samma stund.

Börje Salmings öppna gråt i samband med den senaste tidens hyllningar har berört många, så även krönikören som önskar att fler skulle våga visa sin nakna sårbarhet.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Min egen dagliga erfarenhet av sorg och kärlek i samma emotionella våg får mig att tänka på sorgens betydelse. Och hur begränsat vi hanterar sorg i vårt rationella samhälle. Ofta sker sorgeupplevelser som begravningar under känslomässig kontroll. Sorgens funktion är annars att ljudligt uttrycka och lösa upp smärtan som orsakas av att någon/något vi älskar tagits ifrån oss. Tänk på hur barn gråter ljudligt av både fysisk som psykisk smärta. Innan barnet har lärt sig att hålla tillbaks sin gråt är ofta gråtupplevelserna rätt korta. En stark våg av tårar och ljud gör att stressaktiveringen i kroppen som kommer av smärtan snabbt minskar om barnet blir tröstat genom kärlek av vuxna.

Liksom fysisk smärta uppstår när en del av kroppen skadas så uppkommer psykisk smärta när en del av vår relationella värld skadas eller försvinner. I ett evolutionärt perspektiv har förmodligen sorgeuttryck och tårar utvecklats hos människan för att detta visat sig fungera som ett bra sätt att hålla ihop den sociala gruppen. Smärtan vi ser hos en medmänniska väcker vår egen smärta och så kommer vi samman i sorgen. Hela hockeyvärlden kom samman av sorg och kärlek inför Börje Salmings gråt. Min upplevelse av att få empati just nu är omtumlande. Jag trodde inte att så många skulle visa så mycket kärlek och omsorg. Mitt hopp om mänsklighetens framtid ökar.

Att hålla igen sin sorg öppet är vanligt i dagens rationella samhälle, menar krönikören som de senaste veckorna ändå har fått nytt hopp om mänskligheten då han sett dess förmåga till empati och omtanke för människor som befinner sig i sorg, därav han själv.

Foto: TT

Jag läser just nu en spännande nyutgiven bok av Gabor Maté, omtalad läkare och författare från Canada. I boken ”The Myth of Normal – Trauma, Illness & Healing in a Toxic Culture,” beskriver han en djärv teori om att vi tror att vi lever ”normalt” fast vi egentligen lever i en giftig kultur. Mycket av det vi ser som ett ”normalt” sätt att leva är dysfunktionellt sett till hur vi människor är skapta och vilka grundläggande behov vi har för ett hälsosamt liv. Vi betraktar de flesta sjukdomar, psykisk ohälsa, beteendeproblem av olika slag som kopplade till individen. Maté menar att dessa tillstånd istället kan ses som förväntade effekter av samhällets sätt att fungera och på det sätt vi lever våra liv. Tron att vi lever ”normalt” utifrån människans medfödda behov är en myt som vi gemensamt håller vid liv.

Sorg är nu mitt exempel. Vi vet att gråt vid en förlust minskar stressaktivering och gör det lättare att släppa och omorientera sig i livet. Återhållen sorg kan däremot ge skadliga effekter på lång sikt. Trots att vi vet detta så beter vi oss så att vi stoppar upp gråt. Tänk bara på hur lätt vi säger: ”Beklagar sorgen,” när det egentligen är förlusten vi beklagar. Sorgen ska ju hedras och uttryckas. Men de flesta av oss skäms över att gråta högt, som barn gör när tårarna sprutar. Det anses inte vuxet. Möjligen kan vi gråta lite stillsamt tillsammans. Vi är många som är rädda för och ovana vid vår egen sorg och för vad andra ska tycka om vi uttrycker den ljudligt. Många är rädda att fastna i sin sorg. Och det kan man, om inte sorgen får komma till uttryck och bli bekräftad. Depression, uppgivenhet, bitterhet… tillstånd som kan ha många olika bakgrunder, men återhållen sorg är en vanligt bidragande orsak.

Lasse Övling.

Foto: Marie Kerrolf

Jag undrar hur människor långt tillbaks i tiden reagerade när naturen fördärvades av katastrofer. Kan de ha gråtit högt över att moder jord skadats? Och kan det ha bidragit till att de insåg allvaret och tillsammans började hitta nya vägar till att överleva?

Hur skulle vi reagera idag om en politisk ledare grät öppet över det vi gör med moder jord? Förmodligen anse det som omoget. Fast jag tror att uttryckt sorg är en förutsättning för att våga ta emot och leva i kärlek. Jag utforskar just nu om det ligger något ”normalt” i den tron.

Fotnot. Krönikan skrevs innan beskedet om att Börje Salming avlidit.