De låg på vinden i mitt föräldrahem, när vi rensade efter mammas bortgång för snart femton år sedan. Gömda, bland mängder av skräp och gamla ting som man sedan länge slutat leta efter. Tidningshögar, trasiga möbler med grusade förhoppningar om att få bli lagade, sedan glömda. Det mesta slängdes direkt. Pjäxorna hade nog gått samma väg om jag inte tagit hand om dem. Då var vi sju syskon som hjälptes åt att tömma föräldrahemmet. Nu är vi fem. De kan ha tillhört min äldste bror. I så fall hade han dem i slutet av trettiotalet. Jag låter ofta blicken vila vid de här skorna. De ger mig en sorts sammanhang kring tidens flykt.
När jag går mot skrivarstugan ser jag en ladugård. Den tillhörde tidigare gården som sedan styckades av, när vi köpte vårt hem för drygt fyrtio år sedan. Genom åren har väder, vind och växtlighet skoningslöst och girigt skyndat på förfallet. Många gånger fick vi höra, när vi försökte förklara vägen hem till oss: ”Bor ni vid den där förfallna lagården som man ser från vägen?” En gång var den en reslig byggnad, sedan stod den där med grusade förhoppningar, liksom tingen på mammas vind. Än mera nött än de där små pjäxorna.
Så, för ett par år sedan fick vi möjlighet att köpa lagården och marken den står på. Med duktiga byggare som inledningsvis kliade sig i huvudet och skakade på detsamma har arbetet med att återställa den påbörjats. Ett nytt tegeltak vilar på de gamla stommarna. Ny gångbro invändigt med en stabil trappa ditupp. Mängder av halm och bråte har forslats bort och därefter har golv lagts med gamla rejäla plank. Under arbetets gång kan man skönja en glädje och nästan lite stolthet hos de många snickare som deltagit i arbetet. Arbetet de gör, med mycket svett och funderingar, vilar på en värdering att bevara och att återge en byggnad dess forna stolthet. Och arbetet fortsätter.
Jag tänker ofta på de människor som i gångna tider strävsamt vandrat ner till lagården. På en annan plats, vid mitt föräldrahem, har en liten parvel för länge sedan, i hårda pjäxor traskat uppför backen. Lite frusen om fötterna men med värme i leendet. Pjäxorna kommer aldrig mera att sitta på några små fötter. Lagården kommer aldrig mera rymma hö eller djur. Frågan kommer ofta: Vad ska ni göra med lagården? Eller: Varför sparar du på pjäxorna? Ja, varför? Kanske för att det finns ett värde i att bevara. En lagård, såväl som ett par små pjäxor.