Att gå med en tickande bomb i munnen

Idag lagar vi tänder när det har blivit hål. Förr var det bara att dra ut och till slut blev man tandlös.

"Vi är många i min generation som går omkring med en tickande bomb. Så beskrevs amalgamplomber i en artikel i en av rikstidningarna för en tid sedan. Amalgam åldras och fyllningarna spricker, då blir det lätt infektion och tandvärk", skriver krönikören, som inte är den person som förekommer på genrebilden...

"Vi är många i min generation som går omkring med en tickande bomb. Så beskrevs amalgamplomber i en artikel i en av rikstidningarna för en tid sedan. Amalgam åldras och fyllningarna spricker, då blir det lätt infektion och tandvärk", skriver krönikören, som inte är den person som förekommer på genrebilden...

Foto: Jurek Holzer / SvD / TT

Krönika2022-02-25 08:05
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I förra veckan var jag på ett akut tandläkarbesök. Det gick våldsamt till när tandläkaren tog bort en gammal amalgamfyllning från barndomens 60-tal och ersatte med en modern lagning. Så kändes det i alla fall för mig, fast tandläkaren så klart gjorde vad hon skulle, vilket jag är glad för.

Vi är många i min generation som går omkring med en tickande bomb. Så beskrevs amalgamplomber i en artikel i en av rikstidningarna för en tid sedan. Amalgam åldras och fyllningarna spricker, då blir det lätt infektion och tandvärk. 

Jag har också förstått att när amalgamfyllningarna gjordes borrades en stor del av tanden bort, mycket större än man gör idag, så bara skal återstår av själva tanden. Tappar jag en sådan plomb så är näste steg att jag biter av tanden. Det där har jag varit med om flera gånger de sista 10–15 åren.

Usch och fy för amalgam!

Ändå är jag förstås tacksam för att tandläkare finns och tar emot mig idag, när den här tickande bomben har börjat utlösas. När jag går med min molande tandvärk kan jag inte låta bli att tänka på hur det var förr. Så klart. 

Ingen bedövning, inga lagningar. 

Du kommer nog ihåg pigan Lina i Katthult i Lönneberga, som skulle dra ut en värkande tand utan bedövning. Det var en hemsk upplevelse för henne. Det var säkert ganska vanligt förr att det blev infektioner i trasiga tänder eller efter misslyckade tandutdragningar. Tänk så bra det är idag, med smärtlindring och desinfektion. 

Ja, de hade ju brännvin att ta till och det behövdes nog ibland.

Tandlösa gummor och gubbar förekom ju väldigt mycket förr. Hur klarade de att äta? Fick de bristsjukdomar och magsjukdomar? Säkert. 

Någonstans har jag läst, kanske i en historisk roman, om en ung kvinna som skulle gifta sig och hennes kamrater var lite avundsjuka på henne för att hon skulle få en så stilig make. "Men hon har ju alla sina tänder kvar, så det är ju inte konstigt att han väljer henne" sa någon. Det var nog något som utspelade sig på kanske sent 1800-tal eller tidigt 1900-tal.

Förr trodde man att vissa träd hade magisk kraft att bota tandvärk, framför allt tallar. Genom att peta med en sticka på den värkande tanden så att det kom blod på stickan och sedan stoppa in den i trädets bark, så skulle tandvärken kunna botas när värken överfördes till trädet i stället. 

Tro kan förflytta berg, sägs det. Men tandvärk? Jag tvivlar.