Jag känner två hundraåringar. Ja, de är faktiskt 102 år. Den ene är min granne i huset där vi bor, han fyllde 102 år i februari. Igår mötte jag honom utanför porten och han var lika pigg som vanligt. Den andra är en kvinna i södra Småland som fyller 102 om ett par veckor. Jag har inte träffat henne på flera år men vet att hon lever fortfarande. 

En dag i februari stötte jag på husets 102-åring och kom på att han nyss fyllt år. Men jag tog fel och trodde han fyllt 101 och gratulerade honom till 101-årsdagen. Men jag förstod direkt att minnet bedrog mig och kom på att det var 102 han nyss fyllt. "101! Det är väl ingenting! 101-åringar, de är ju bara barnet" tyckte han och skrattade. Och visst får man lov att skämta så när man levt i 102 år. 

En av min pappas bröder fyllde 100 år 2019 och jag var med och firade släktens första 100-åring. Det var en mycket speciell dag, att fira den som levt så länge. Min farbror gick bort några månader senare men jag är ganska övertygad om att han inte blir släktens ende 100-åring. 

Lite statistik är väl aldrig fel. Statistiska Centralbyrån kan berätta att sista juni förra året hade Sverige 1 455 hundraåringar. Då levde också tre personer som fyllt 110 år. 110 år! Nästan lite svindlande. Födda 1910, året efter storstrejken och långt innan vi fick allmän rösträtt. 

Det är lätt att tänka på allt som hänt under dessa hundra, eller 110, år. Hur världen och livet har förändrats. 

Är det bara vällevnad, bättre livsvillkor och bättre folkhälsa, som gör att vi blir allt äldre? Jag kom att tänka på ett samtal jag hade med en sommarvikarie på Västerviks-Tidningen för 10-12 år sedan, när jag fortfarande var anställd. Strax innan han kom till VT hade han sålt en artikel till tidningen Vi om just hundraåringar. Han berättade att han sett att det fanns fler hundraåringar i Småland än i något annat landskap och det stämmer fortfarande. Stora delar av Småland har fler hundraåringar än genomsnittet i Sverige. Så är det även i Västervik.

I Småland blev väckelserörelsen stor på sin tid. Kan det vara så att renlevnad är en faktor för ett långt liv? Eller är det annat som spelar in? Vi smålänningar anses ju vara snåla. Sparsamma skulle jag säga. Kanske är det en bra egenskap.

Själv har jag ingen strävan efter att bli 100 år, men det väljer en ju inte själv. Då är mina barn pensionärer, om de inte måste jobba tills de är 75 förstås. Ja, det spörs hur det blir.