Gullan sitter vid köksbordet och läser en dikt. Hon kupar sedan sina händer kring ett äpple. Smeker det. Plötsligt kommer tårarna. Så många minnen! Så mycket glädje! Men snart måste de skiljas åt, hon och det krumma gamla älskade äppleträdet. Den tunga blötsnön i vintras gjorde att det gav vika. Men inte helt. Ännu en höst dignar det av frukt. Men slutet är nära och sorgen känns ända in i själen. Hon suckar och torkar bort tårarna och tittar ut och ser Signe med Cykeln komma springande genom grinden. Vart har hon gjort av cykeln, månne? Och varför har fortfarande nattlinnet på?

Signe sliter upp dörren. ”Har du något som lindrar sveda? Och nu menar jag en rejäl sveda! Det var så varmt i solen på verandan så jag fick för mig att ta morgonkaffet där. Jag har knappt sett en enda geting på hela sommarn, men tror inte du, att jag satte mig rakt på en morronslö bålgeting! Jag är redan så svullen att jag inte får på mig några byxor. Vilken värk! Det är som om jag fått en brännraket rakt in i kärnhuset!” Hon tystnar när hon ser på Gullan. ”Men vad har hänt? Är det någon som dött? Du ser för bedrövlig ut.”

Medan Gullan förklarar tårarna blöter hon en handduk i kallt vatten som Signe med stora besvär sätter sig på. ”Du är allt bra tokig, säger hon sedan med ett leende. Med dig kan man aldrig vara ledsen länge. Du kom i rättan tid. Brännraket i kärnhuset! Men du ska vara glad för att baken snart har normala former igen. Annat är det med Johanssons dotter. Hon åkte till Turkiet för att förstora rumpan. Hade väl tittat på några bilder på nätet, kan tänka. Det skulle stärka hennes självkänsla, sa hon. Ja, inte stärkte det hennes ekonomi, för det blev en dyr affär. Och hon fick knappt plats på ett enkelsäte hem på flyget. Ändan var så uppförstorad att hon satt som i ett skruvstäd. Nu har operationen visat sig vara misslyckad. Ändan minskar lite för var dag som går och tyvärr har man konstaterat att det påverkat huden så pass, att den inte kommer att dra ihop sig. Redan nu är ena skinkan näst intill platt och hänger ner mot knävecket som ett torkat jätterussin. Den andra är på väg åt samma håll.” 

Signe flinar. ”Jaså, sitter självkänslan i ändalykten. Jag kan hålla med om att där finns mycket känsel, i alla fall. Jädrans vad det värker! Ja du, Gullan. Tyvärr kan jag inte lova dig ett lyckligt slut för ditt älskade träd, men tänk på så mycket frukt och mos och fager blom det givit dig genom åren. Och med tanke på elpriset får du se det som att du sparar kostnaderna för framtida kok. Nu vill jag ha elvakaffe! Har du någon päronkonjak?” Gullan ler vemodigt: ”Ska vi hedra mitt kära träd duger bara den ädlaste dryck från äpplen.”

Snart sitter de båda vännerna och smuttar på varsitt glas calvados. ”Vännen min, säger Signe, nu skålar vi för ditt träd och all riklig skörd det gett genom åren. Får jag ta lite fallfrukt? Jag plockar själv. Några knäböj ger spänst åt ”kärnhuset”, nu när det är för plågsamt att nöta sadel.”