Jag har levt i aningslös tro att det finns gränser för hur man får uttrycka sig. Att hota döda eller förnedra någon i texter som en girig musikindustri öser ut till våra ungdomar känns osmakligt. Där finns enormt mycket pengar att hämta och pengahögen hämtas från i första hand de unga, som streamar, lyssnar och kanske påverkas. Ord har en kraft. När orden glamouriserar våldet kan de bli ett mäktigt vapen. Jag vill understryka att jag gillar rap. Den rap som berättar om utsatthet och orättvisor. Som både berör och provocerar, samtidigt som texterna bottnar i mänskliga värderingar och respekt.
Den här dagen har jag fått mer än nog. Jag måste anlägga moteld mot de här fasansfulla händelserna och uttrycken. Hitta det vackra. Släppa in ljuset i själen. Jag går ut i trädgården. Ställer mig och lyssnar. Ser trastar och talgoxar kalasa på mina sista Signe Tillisch-äpplen. Hör rasslet från ljudet av löv som faller. Nere vid lövhögen ser jag en skärm av färger. Där vilar de pelargoner jag inte tänkt övervintra. Jag älskar pelargoner, men kan inte spara alla. Nu, innan frosten griper tag, blommor många av dem så oerhört rikligt. Men när några börjar ge upp, lyfter jag ur dem ur deras krukor och lägger dem varligt på ena sidan av lövhögen, så jag inte kör över dem med skottkärran. När jag bäddar dem i löven pratar jag lite med dem, kanske kommer några spontana diktrader. Det känns så vackert att se dem gå till ro bland löven. Vemodigt ja, men också vackert. Dock ska erkännas att jag även känner jag ett sting av skuld. Varför ska jag avgöra vilka som får övervintra eller ej? Jag tänker på mellansonen som har en tio år gammal julstjärna i sitt fönster. När jag försöker övertala honom att kasta den och köpa en ny, blir svaret: ”Den lever ju”.
Tankarna far med vinden. Jag tänker på så mycket vackert vi människor fått till skänks, som vi måste vårda och känna tacksamhet inför. Det vardagliga, så fjärran från förnedring och hot. En vacker dikt som berör till tårar. Det ärliga i ett handslag, som bekräftar möte och farväl. Den tidlösa vänskapen genom åren. Den åldrande handen som ömt omsluter det lilla barnets och den kravlösa kärleken hos de båda. Trösten och förlåtelsen när ångern griper tag. Ett oväntat, handskrivet brev med en hälsning. Leendet två främlingar emellan. Tryggheten i en röst om natten. Avsked präglat av kärlek. Vemodigt ja, men också så vackert.
Åter till mina pelargoner. Ännu finns det tid till avsked. Ännu några tröstande ord. Kanske en dikt. Jag väljer dikten ”Följe mot vintervila” ur min bok ”Genom Glaset”:
”Och i mitt hjärta stannar ljuset. Följer friden in i vintern. Timmarna är bara ord. Men sista bladet på min lind, tar rätten att få tveka. Få följa sista ljumma vinden till det som ber om skydd. Och välja vilan där.”
Min blick följer skyarna. Snart öppnar Årstidernas hus sin dörr än en gång. Hösten vandrar in för sin vila, så som mina pelargoner. Ut smyger vintern. Står spanande redo på trappan. En ofrånkomlig förändring. Vemodigt ja. Men också vackert. Jag vandrar in, stänger dörren. Det börjar mörkna utanför. Men ljuset stannar kvar, i själen.