Lasse Övling.
Vi skulle behöva fler begrepp för kärlek. Sara Parkmans nya album heter "Eros, Agape, Philia". Gamla grekiska begrepp för olika slags kärlek. Eros – den passionerade, romantiska eller erotiska kärleken. Agape – att älska människor oförbehållsamt eller uppleva en gudomlig universell kärlek. Philia – den vänskapliga, omsorgsfulla eller familjära kärlek som baseras på ömsesidigt beroende och tillit.
De antika grekerna hade ännu fler kärleksbegrepp. Ludus – den spontana, roliga, ibland flirtiga kära leken som ger relationer energi. Pragma – den mogna kärlek som bygger på engagemang, vilja, plikt, förståelse. Som i en lång relation där man gått igenom kriser tillsammans. Och så den kärlek som jag utforskar just nu i min sorg. Philautia – självkärlek. Grekerna insåg att för att kunna visa kärlek och omsorg om andra utan att bränna ut sig eller bli förgrämd behöver man kunna rikta dessa känslor också inåt, till sig själv.
Jag fascineras över att kärleken kan vara så nära sorg. Kärlek kan väcka sorg som kan väcka kärlek… Sara Parkman sjunger ”Vi är kallade att älska, men det gör så ont”. Detta är vad jag upplever. Min kärlek fördjupas i takt med att jag vågar släppa fram den smärtsamma sorgen. Kärlek är också smärtsam i sig själv. Den väcker minnen av situationer där jag erfarit kärlekslöshet. Den väcker sorg över att jag inte förmått ge mig kärlek tidigare. På så sätt är kärlek svår att ta emot för många. Den väcker gammal sorg och gör ont.
Jag hade samtal med en 85-årig kvinna som för första gången fick djupare kontakt med kärlekslösheten hon var utsatt för i 2-3-årsåldern. Denna emotionellt smärtsamma kontakt med sitt inre lilla barn, och sorgen som den väcker, hjälper henne, 80 år senare, till att ge sig själv förståelse och tröst. Sorgens funktion för henne blir att upplösa frusna smärtsamma förluster i livet som inte blev uttryckta genom gråt. Och att nu ge sig själv kärleksfull bekräftelse utan skammens blockering.
Jag lyssnar på Agneta Pleijels bok "Två karaktärer". En fin berättelse om kärlek och konst i form av samtal mellan deckarförfattarinnan Agatha Christie och den österrikiska konstnären Oskar Kokoschka. Han belyser kärleken i en målning där varje liten del av motivet uppmärksammats och återgivits med kärleksfull omsorg i konstnärens uttryck. Han menar att Seendet är kärlek. Att se är kärlek och friheten att se kommer inifrån.
Jag tänker på hur lätt vi kan känna kärlek i möten med spädbarn. De kan ibland se på mig med öppen blick. Jag ser tillbaks ordlöst utan förväntan, och vi båda är tillsammans i en flytande kontakt med nuet. Det är den form av kärlek jag är fascinerad av. Att känna sig sedd och se utan omdömen och omsvep. Tänk att utveckla förmågan att kunna se på sig själv, medveten om hela sin bakgrund, med mer och mer öppna kärleksfulla ögon.
Det slående är att kärlek nästan aldrig beskrivs som en känsla inom psykologin. Sorgen upplevs kanske med tryck i bröstet för gråten vill tränga fram. Ilskan gör att mina muskler spänns så jag kan försvara mig och sätta gränser. Rädslan drar ihop min kropp. Men kärlek, hur känner jag den?
Min upplevelse av kärlek i stunden är sårbar. För att vara i den behöver jag känna mig trygg och det behövs så lite som rubbar tryggheten. Lyckas jag stanna i kontakten blir kroppen avspänd, bröstet känns varmt, jag andas lugnt, ansiktsmusklerna slappnar av, ögonen blir milda och kanske tåras. Hela jag vill vara i full uppmärksam närvaro. Det kan bli så stark känsla att jag blir omtumlad.
Kärleken är kanske den viktigaste känslofunktionen människan har. Den inte bara, enligt forskningen, motverkar stress och stärker immunförsvar, utan den berikar livet och hjälper oss att känna mening. Den knyter oss nära samman med andra och motiverar omsorg och empati. Den är kopplad till såväl glädje som sorg. Att släppa ut sorg, ny som gammal, ger utrymme för mer av den underbara kärleken.