Tankarna far och landar i en annan stormig kväll:
Det var i höstas. Hon satt där i godan ro, vid den sprakande elden, med sin päronkonjak, när hon plötsligt hörde ett obekant ljud utanför. När hon öppnade dörren för att se efter, satt det en katt på trappan. Smutsig, blöt och mager. De stora ögonen såg bedjande på henne.
”Kära hjärtanes, var kommer du ifrån? Vill du komma in i värmen?” Katten smög försiktigt över tröskeln, in i köket. Signe tog en handduk och torkade varligt den fuktiga pälsen. ”Vad ska man nu bjuda på", sa hon. "Besöket är liksom oväntat. Kanske ett par bitar leverpastej kan duga?” Katten åt med god aptit och drack av det färska vattnet. ”Ikväll kan vi inte göra något, för att ta reda på var du hör hemma", sa hon. "Vill du, får du sova här i natt, på salig Gustafs gamla ylletröja.” Men när hon gått till sängs, hördes tassande ljud. Katten hoppade upp och lade sig tätt intill hennes rygg. Det kändes med ens så gott, med den lilla kroppen som sökte värme och trygghet och Signe somnade rofyllt in.
När morgonen kom låg katten kvar. ”Jag ringer till Sven bort i Busk", tänkte hon. "Han kanske kan höra sig för, om en bortsprungen katt.” Sven tog uppdraget och innan elvakaffet ringde han tillbaka. ”Johansson, han som har arrendet mot Näset, på andra sidan samhället, tror att det kan vara stockholmarns katt. De tog en katt i våras men när de åkte i augusti blev den kvarlämnad. 'Katter klarar sig alltid. Och vi har ingen plats för djur i stan', sa han. Häromdagen gick Johansson kring huset för att se om han kunde hitta den och ta den till avlivning. Han far så illa av, att se den bli magrare för var dag och höra jamandet. Men då var den borta. Han kommer förbi för att se om det är den."
De båda gubbarna kom snart. ”Jaså, Signe", log Sven. "Har du fått manfolk i huset igen?” Signe log. ”Han går under arbetsnamnet Gustaf, så det känns som vanligt”, svarade hon. Johansson kände direkt igen katten. ”Den där gubben på Näset borde veta hut", fräste Signe. "Jag har god lust att läsa lusen av honom.” ”Det kan gå galant", svarade Johansson. "Han kommer till helgen. Ska vara med på älgjakten på måndag.”
På lördagen trampade Signe den dryga halvmilen till Näset. En stor kraftig karl, iklädd knäbyxor och mundering à la godspatron, öppnade dörren. ”Ursäkta att jag stör i maskeraden", sa hon. "Jag tänker gå rakt på sak och fråga om du inte glömde nåt när du åkte härifrån i höstas?” Karln log överlägset: ”Inget viktigt, i alla fall, lilla damen.” Signe fnös och hötte med näven: ”Att du utan tillstånd har byggt bastu och ett enormt trädäck vid sjön och huggit ner hela ekdungen ner mot vattnet utanför din tomtgräns, det har jag sett till så myndigheterna tar hand om. Men om du överger en katt någon mer gång, då ska du få med mig att göra, din äppelknyckarbyxepajas!” Sedan cyklade hon därifrån. Hem, till någon som väntade.
Signe rycker till. Hon måste ha somnat. Brasan har brunnit ut. Utanför har kvällen krupit in under skymingens täcke, för att gå till vila i natten. Har hon drömt allt? Då känner hon en rörelse vid sitt ben. Hon tittar ner, i samma stora ögon som såg in i hennes, den där höstkvällen. Ser tillgivenheten. Känner närheten som skingrar ensamheten. Hon smeker sin katt. ”Tack för att du kom, Gustaf", säger hon. "Nu är det allt dags att vi lägger oss. Det är ju en dag i morgon också.”