När barnet växer i magen har vi en bild av hur vi kommer bli och vill vara som föräldrar. Jag tror att många målar upp en drömbild kantad av ren perfektion. Jag såg i alla fall en mamma framför mig med en ängels tålamod, Pippis lekfullhet, Iors lugn och Långbens glädje. Skärmtid skulle inte behövas. Höja rösten fanns inte på kartan. Alla potentiella utbrott skulle mötas med lugn och förståelse och lösas med hjälp av pedagogiska samtal. Lätt som en plätt.
Det var så självklart att det var den mamman jag skulle bli. Jag såg det inte ens som en utmaning. Men när målet är perfektion är också fallhöjden väldigt stor. Det krävs så lite för att jag ska bli besviken på mig själv.
Jag vill ge mina barn allt. Framför allt en grym mamma. Vissa dagar går inte det och de dagarna är jobbiga. Både för mig och för barnen. De senaste veckorna har varit utmanande på många sätt och jag har varit långt ifrån den mamman jag beskriver ovan. Helst av allt vill jag bara glömma de här veckorna. Gräva ett djupt hål, kasta ned minnet av dem och gräva igen. Gömt. Glömt. Men i stället skriver jag tydligen en krönika om det. Dukar upp mina brister för alla att skåda. Varsågoda!
Men jag tror inte att jag är ensam om att ibland inte leva upp till mina egna förväntningar av mig själv som förälder. Ibland brister det. Det bara är så. När det gör det beror det sällan på den faktiska situationen. Det handlar om den där tålamodsbägaren som sakta men säkert fylls och slutligen rinner över.
Alla tuffa stunder du lyckas möta med lugn och förståelse får tålamodsbatteriet att gå ned några procent. Förra veckan var det så mycket prövningar här hemma att batteriet stod på noll. Jag höjde rösten. I vanliga fall ber jag om ursäkt, blir mitt vanliga glada jag igen och tar mig an utmaningarna med det lugnet jag önskar. Men förra veckan avlöste utmaningarna varandra.
Addera lite vabb och en man som var iväg på det också. Mitt batteri hann aldrig laddas om och den rinnande bägaren fortsatte fyllas. Jag fastnade i den där sura mamman som bara skäller och skäller. En mamma jag absolut inte vill vara. Som jag egentligen inte är. Det smittar också av sig. En sur mamma ger sura barn och sura barn ger en sur mamma. En ond cirkel man inte vill hamna i. Tack och lov vände det. Det gör alltid det. Även om det inte känns så när man är mitt i det. Rätt som det var skrattade vi och kramades igen. Jag kan säga att allt var förlåtet när vi åkte förbi en grupp militärer och min dotter sa:
– Wow vad coolt. Tänk att vi har sett pensionärer!