En av fyra ALV-somrar jobbade krönikören i Mattisborgen. Och då fick hon en närgången naturupplevelse som gjorde att hon för en stund gick ur karaktär. Det är dock en annan skådis som gestaltar Ronja på bilden.
Det fanns inte i min värld att jag skulle få någon av rollerna, men jag var så nyfiken på hur en audition gick till. Hemma hade jag alltid showat och sjungit och tyckte faktiskt det skulle bli roligt att få testa på att göra det framför någon annan än mamma och pappa. Några veckor senare kom brevet med beskedet. ”Du har fått rollen som Lisabet i sagan om Madicken”.
Chocken var total. Sedan frågade jag förskräckt mina föräldrar om det skulle kosta mycket pengar. Nioåriga jag tänkte att något så roligt måste vara dyrt. Jag trodde knappt mina öron när de förklarade att jag skulle FÅ pengar. Sedan började mitt livs äventyr. Tre somrar i Junibacken och en sommar i Mattisborgen blev det. Det finns hundratals minnen från min tid i parken, men jag tänkte dela med mig av ett från min sommar som Ronja.
Mellan teaterföreställningarna är det viktigt att fortsätta vara i karaktär och ge barnen möjlighet att träffa sina idoler från Astrids sagor. Efter en av föreställningarna satt jag på ett bord tillsammans med Lovis, Ronjas mamma, och pratade med några barn när en rövare plötsligt höll fram något precis vid mitt ansikte.
"Pussa den här Ronja, så blir det en prins!"
Han hade lyckats hitta en stor padda i skogen bakom borgen. Jag ryggade automatiskt tillbaka och skrek till.
"Men Ronja, du är väl inte rädd för grodor?"
Då slog det mig. Ronja, som hoppar över helvetesgap och brottas med grådvärgar, är självklart inte rädd för ett litet kvackande djur. Så även om Amanda inom mig skrek att det här var förfärligt sa jag:
"Nej nej. De är bara lite äckliga."
"Jag kan pussa den", sa Lovis då.
"Sedan började mitt livs äventyr. Tre somrar i Junibacken och en sommar i Mattisborgen blev det. Det finns hundratals minnen från min tid i parken."
Jag satt alltså bredvid och såg hur den här stora paddan närmade sig hennes läppar. Precis innan pussen hoppade den ur rövarens händer. Sedan kände jag något på mitt huvud. Japp. Paddan landade där. Det hade blivit många vårskrik den sommaren, men inget hade låtit som det som nu kom ut från min mun. Jag gick ur karaktär kan man säga, men jag tror publiken förlät mig. De vek sig av skratt, både barn och vuxna, efter att precis ha bevittnat en scen som annars bara händer på film.
I helgen var jag tillbaka i parken, men i en helt annan roll. Rollen som mamma. Att gå runt på grusvägarna och se mina egna barn vinka till Ronja, skutta mellan de små husen och sitta som förtrollade framför föreställningarna värmer mitt hjärta. Cirkeln är sluten.
Amanda Strömqvist njuter av att vara tillbaka på sin första arbetsplats i en annan roll, mammarollen, där hon får se magin genom sina egna barns ögon.