Vid förra sekelskiftet var politiska ledare i Sverige bekymrade över att så många svenskar valde att emigrera, inte minst de unga. Först ville man nog inte förstå att utvandringen var reaktioner på ett reaktionärt samhälle. Folk emigrerade för att de var less på överheten, less på att inte få bestämma över sina liv själva, less på att tjäna så lite trots hårt slit. Många unga män ville inte bli soldater sedan den allmänna värnplikten införts.

Det fanns förstås en lång rad andra orsaker också. Inte bara att man ville ifrån något utan också ville till något. Till det nya, till möjligheterna, till rikedomen och till äventyret.

Ja, vi kan nog lätt föreställa oss den längtan och de drömmar som våra släktingar hade. För en del blev drömmen verklighet, för andra blev det en mardröm, och för de allra flesta blev nog livet ganska normalt och vardagligt även i det nya landet.

I dag har kanske många glömt att Sverige en gång var en utvandrarnation.

Som släktforskare är det nästan garanterat att du hittar en utvandrare i din släkt. Eftersom vi själva är kvar här i Sverige så är det syskon, kusiner och tremänningar till våra förfäder som gett sig av. Fast en hel del emigranter kom tillbaka, ibland med både make och barn.

I kyrkböckerna ser vi spåren av alla de som bröt upp. I flyttlängderna är det rad på rad av människor med “N. Amerika” som destination för sin flyttning. Det verkar ha gått i vågor, ibland var det stora sällskap som reste samtidigt och däremellan enstaka resenärer.

Hur var det för en by eller en släkt när flera lämnade gemenskapen samtidigt, kanske för att aldrig återvända? Jag vet förstås inte men kan inte låta bli att fundera på det.

I Västrum där jag bor utvandrade omkring 130 personer under åren från 1879 till 1889. Unga och äldre, män och kvinnor, hemmasöner och hemmadöttrar, pigor och drängar, nio sjömän, två mejerskor och en lotsdotter.

Både inspektorn och bokhållaren på Helgerum emigrerade 1879. Befallningsmannen på Helgerum följde efter tre år senare.

Hela familjer åkte. Två bönder, en rättare och en arbetare med hela sina familjer är bokförda i flyttlängden. I andra familjer valde man att låta en resa först, sedan kanske en till och sedan resten av familjen. Familjefadern kunde ge sig iväg först för att så småningom skicka efter hustru och barn. Det hände också att de åldrande föräldrarna kom efter sedan alla barnen emigrerat.

130 personer är ganska många i en landsortssocken som vår. Det här är ju en skärgårdssocken och de flesta emigranter kom utifrån öarna. Västra och Östra Eknö fick släppa till många utvandrare under den här tiden.

Utöver de bokförda emigranterna som reste med flyttbetyg från Västrum var det säkert ett antal som först flyttade till en annan ort och sedan vidare därifrån. Dessutom var det flera som rymde, de emigrerade alltså utan att ta ut flyttbetyg. Längst bak i husförhörslängderna finns dessa i en särskild förteckning och under de här emigrantåren ökade den förteckningen.

Vart tog de vägen?