Jag har kommit fram till att det egentligen inte finns någon som helst rimlighet i skuldkänslorna som föräldrar får när deras minimänniskor är hos någon annan. Inte ens om de skulle bete sig som små as. För det gör barn ibland.
För ett par veckor sedan var jag och familjen på besök hos några kompisar. De berättade att de kvällen innan hade haft barnvakt och att deras dotter hade sovit borta för allra första gången. Härligt, tyckte jag. Men de berättade också att de trots en väldigt fin kväll känt en ganska stark oro. Deras dotter hade nämligen sovit väldigt dåligt den senaste tiden. Oron riktades inte till henne, utan till hennes morföräldrar, som skulle passa det icke-sovande-barnet.
Men mamman berättade sedan med strålande leende att dottern för en gångs skull sovit som en prinsessa och till och med vaknat senare än vanligt på morgonen. Min naturliga reaktion på det här var såklart att känna glädje och lättnad för deras skull. Jag är nämligen van att vara i deras skor. Att oroa mig för att barnen ska ta fram sina sämsta sidor när någon annan har hand om dem. Att vi föräldrar ska sitta och njuta av en restaurangmiddag, medan någon annan har det besvärligt på grund av våra barn. Jag får dåligt samvete av bara tanken.
Men jag har funderat mycket på det här och kommit fram till att det egentligen inte finns någon som helst rimlighet i skuldkänslorna som föräldrar får när deras minimänniskor är hos någon annan. Inte ens om de skulle bete sig som små as. För det gör barn ibland. Det bara är så. Och så är de små änglar ibland också. Det är dagsformen som avgör och man vet aldrig vad man lånar bort. Hur mycket barnvakt man är bortskämd med är såklart väldigt olika. Jag vet vissa, vars barn har en stående natt hos mor- eller farföräldrar varje vecka. Jag vet andra som bor så långt ifrån sina föräldrar att de inte har möjlighet att få barnvakt alls. Vi är någonstans mitt emellan. Avståndet är för långt för att vi ska kunna få avlastning i vardagen. Men vi lyckas få till ungefär fem barnvaktsnätter per år.
Dessa fem dygn önskar jag alltså att barnen sover perfekt, äter bra, gör som de blir tillsagda och låter de vuxna styra i fred om det är något de måste få gjort. Är inte det konstigt? För att vi har barnvakt fem nätter innebär ju faktiskt att vi 360 nätter inte har det. Så om man efter en barnvaktsnatt får höra att barnen stört sömnen eller varit besvärliga med något annat tycker jag man ska kasta skuldkänslorna åt sidan. I stället borde du som förälder med gott samvete glädjas åt att du för en gångs skull inte behövde tampas med utmaningen som ett barn innebär.
Imorgon, och kanske några hundra dagar framåt, är det din tur att inte få sova igen. Så EN natt där du får sova bra är du faktiskt värd – även om det innebär att någon annan sover dåligt.