"Det känns som om vi människor här på jorden har blivit lite galna. Som om en digital högre makt skrattar från sin elektroniska himmel och säger, haha de gick på det", tycker krönikören.
Även mitt huvud blickar nedåt när jag tagit upp mobilen ur fickan och öppnat upp Instagram och vet ni vad jag ser? Detta är absurt. Jag ser bilder där huvuden i bakgrunden blickar nedåt. Det blir surrealistiskt, en visuell dominoeffekt utan like.
Det känns som om vi människor här på jorden har blivit lite galna. Som om en digital högre makt skrattar från sin elektroniska himmel och säger, "haha de gick på det".
En gammal bekant kommer över på en kaffe – men jag måste tävla om dennes uppmärksamhet. Mobilen åker fram i tid och otid och till slut börjar jag generat att städa lite i en kökslåda istället, eftersom min kaffegäst nu mentalt befinner sig någon helt annanstans. Vi har fullkomligen gift oss med våra mobiltelefoner.
"En gammal bekant kommer över på en kaffe – men jag måste tävla om dennes uppmärksamhet. Mobilen åker fram i tid och otid och till slut börjar jag generat att städa lite i en kökslåda istället, eftersom min kaffegäst nu mentalt befinner sig någon helt annanstans. Vi har fullkomligen gift oss med våra mobiltelefoner."
Jag själv då? Det är illa. Jag tittar nedåt jag med, säkert hundra gånger om dagen. Vad är det då som gör att vi så ofta tittar ner i våra mobiler? Svaret är enkelt. Precis allt finns numera på ett ställe, i våra mobiler. Visst är det praktiskt – men det praktiska har till stor del eliminerat möjligheten att uppleva det så kallade livet, det som sker där ute, det vi oupphörligen dokumenterar och delar på sociala medier. Under tiden går vi miste om nuet för i tanken pågår då oundvikligen en annan process.
Vad är värt mest? Hur människor utifrån ser på oss – eller hur vi faktiskt har det på riktigt, i realtid? Vad händer med oss när vi hela tiden vill visa upp oss från vår lyckligaste sida för omvärlden? Vi missar så mycket, inte minst våra barns uppväxt och allt detta illustrerar en värdekonflikt av dignitet.
Nästa fråga som dyker upp är, var kommer detta enorma bekräftelsebehov ifrån? Förr skickade man vykort till de närmaste men nu ska alla få ta del av semesterbilderna. Vi delar inte bara med oss av våra semestrar utan även av måltider, vältränade kroppar, inte vältränade kroppar, konsertupplevelser, skolavslutningar, båtturer, våra barn, hem, tandlossningar och utslag. Det dröjer väl inte länge innan folk lägger ut bilder på sina hemorrojder, det är bara en tidsfråga.
"Vi delar inte bara med oss av våra semestrar utan även av måltider, vältränade kroppar, inte vältränade kroppar, konsertupplevelser, skolavslutningar, båtturer, våra barn, hem, tandlossningar och utslag. Det dröjer väl inte länge innan folk lägger ut bilder på sina hemorrojder, det är bara en tidsfråga."
Bara synen av mobilen får min hjärna att känna stress. Jag kan ständigt bli nådd. Någon skickar ett meddelande, men jag orkar inte svara men vet att hen sett att jag läst det. Jag försöker vara i nuet, mina barn leker och ropar på mig, pling, säger det igen. Jag försöker tänka bort mobilen för att ägna mig åt den låtsasvärld barnen nu byggt upp ute i trädgården, en värld i vilken jag precis blivit inbjuden. Jag dyker in i leken, vi är riddare, vi jagar varandra och vi skrattar tills det är dags igen, nu ringer det och det "kan ju vara något viktigt". När samtalet är över är alltför sent. Barnen har bytt lek och nu är jag inte längre välkommen.
På kvällen sitter jag som vanligt i soffan med mobilen. Jag konverserar lite med en vän, samtidigt som jag kollar den amerikanska börsen, börjar på ett mail, tittar på torp och rensar lite bilder. Jag lägger ifrån mig mobilen men det går knappt, det liksom svider i hjärnan och handen på samma gång. Det är då jag bestämmer mig. Jag går ut i förrådet och hämtar en Nokiatelefon, tar bort simkortet ur min Iphone och sätter in det i den gamla Nokiamobilen. Jag gömmer undan min Iphone och bestämmer mig för att en månad inte använda den alls. Jag känner mig fri.
Om hur denna vecka gick kommer ni får läsa i min nästa krönika. Wish me luck!
"Förr skickade man vykort till de närmaste men nu ska alla få ta del av semesterbilderna", konstaterar krönikören.