När man talar om emigrationen för drygt hundra år sedan brukar man tala om push- och pullfaktorer. Alltså skäl som gjorde att svenskarna ville komma till Amerika men också skäl som innebar att de ville lämna Sverige. Det fanns både det som drog och det som knuffade på.

Det här är ju inte så svårt att tänka sig. På den tiden ansågs nog Amerika som det friaste landet på jordklotet, där alla kunde skära guld och bli rika och lyckliga. En vanföreställning som vi idag vet mycket mer om än man gjorde då.

Amerikabreven hem handlade om hur bra det var, vilka höga löner man kunde få och så mycket jordbruksmark till låga priser. Alla var lika mycket värda och tjänstefolk behandlades väl. Det var något svenskarna här hemma kunde drömma om.

Nästan en och en halv miljon svenskar emigrerade, bara ett par hundra tusen av dem återvände. Den stora toppen i emigrationen var decennierna i slutet av 1800-talet. Då hade folk börjat inse vad brist på demokrati innebar. Genom folkrörelserna hade de blivit upplysta om vad som var möjligt, till exempel att få rösta, att få säga sin mening på jobbet eller att få en anständig lön för sitt arbete och slippa svälta.

Ett anständigt liv hägrade, med frihet i stället för förtryck.

Det finns många vittnesmål om att svenskar lämnade hemlandet i hast efter att de satt sig upp mot chefen eller rymt från ett jobb med omänskliga villkor, även om drömmen om en bättre ekonomi var den stora drivkraften för många.

Sverige var faktiskt sist av de nordiska länderna att införa allmän rösträtt för män och kvinnor. Både Finland, Norge, Danmark och Island hade infört det flera år innan det togs beslut om detta i Sverige.

Vi som tror att vi är föregångare på så många områden. Men inte när det gäller demokrati, där ligger vi efter.

Det kan nog vara svårt att förstå för oss idag hur livet kunde te sig då. Tänk dig att inte ha rätt att säga din mening på jobbet utan att bli straffad. Att kunna hamna i fängelse för att du var arbetslös. Att svälta under nödår för att du som medborgare inte hade något värde och inte ansågs värd att hjälpa.

Vanliga mänskliga rättigheter, det fanns inte på kartan för drygt hundra år sedan.

Nu blev det lite allvarligt men livet är ju roligt också.

Sedan jag i en tidigare krönika berättat att jag numera bor i Västerås har flera läsare hört av sig. Jag älskar läsarkontakt och har sparat brev från läsare ända från 1980-talet, när jag inledde min tidningskarriär.

Nu har jag fått frågan om jag ska sluta skriva krönikor i Västerviks-Tidningen eftersom jag inte längre bor i Västervik. Nej, det ska jag inte sluta med. Västervik och Tjustbygden kommer alltid att finnas kvar i mitt hjärta och intresset för bygden kommer aldrig att minska, det kan jag lova.

Så, Ulla och andra som hört av sig, jag lovar att fortsätta skriva för er, ett tag till i alla fall.