Franks utdragna kamp mot en stor tonfisk höll på i minst en och en halv timma. Michael följer händelseförloppet.
Havsfisket skulle egentligen blivit av när vi var på Kuba för flera år sen. Fick då nöja mig med ett besök i Hemingways villa, "Finca Vigía", någon mil utanför Havanna och förstås dricka Daiquiri i hans favoritbar El Floridita inne i stan, där den gamle till och med står staty vid bardisken.
Nu fick det bli en fisketur på Atlanten. Vi var sex personer ombord plus besättningen. Förutom den inledningsvis kaxiga smålänningen var det Frank från Irland, unge Sander från Nederländerna, ett ungt par från Frankrike och Spanien och en nyfiken man.
Kapten var Michael Williams, som driver "Genuine Fishing" med sin far, Jack, som också var med den här fredagseftermiddagen. Han drev upp förväntningarna med bilder på en "Tuna" på 300 kilo de fångat samma morgon.
"Calima-vinden" med damm från Nordafrika, som väderinstituten varnat för till kvällen, började märkas, men Michaels upplysning om sjösjuka tog vi med en nypa salt.
Han riggade spön runt aktern och pekade ut vem som ansvarade för vilket spö och hur det går till när det hugger.
Franks spö utlöstes först. Ett snabbt klick och spolen rasslade när fisken drog linan ut i havet. Michael och fiskaren Pepe var snabbt på och backade upp Frank med råd och ett midjebälte att haka i spöet i.
Frank kämpade tappert i minst en och en halv timma.
"It´s a big one" uppmuntrade Jack.
Tillsist orkade inte Frank längre och Sander tog över i en timma till innan "The big one" släppte...
Under tiden högg det på ett annat spö och Jack som satt närmast tog hand om det. Det tog honom en knapp timma att få upp en "Tuna" på drygt 20 kilo.
Jack har en "Tuna" på kroken. Drygt 20 kilo, bedömde han när den var bärgad.
Sjögången tilltog successivt, men fokuseringen på fisket var fortfarande starkast.
Efter runt tre timmar rasslade plötsligt spolen igång på mitt spö. Än en gång blev det fart på besättningen. Jack hade innan gett mig rådet att ha ett bälte på för att vara beredd och Pepe ryckte in med support.
Jag förstod på honom att fisken snabbt var hyfsat nära båten och han skrek åt mig att lyfta spöt och veva. Lyfta och veva. Precis som jag sett Frank, Sander och Jack göra de senaste timmarna. Det såg tungt ut att se på. Det var ännu tyngre.
Pepe skrek och jag fick allt svårare att orka. Han stod på den lilla akterbryggan med spöt över sin axel för att ge mig stöd. Det tog kanske en kvart, tjugo minuter innan han kunde sätta huggkroken i fisken och dra ombord en "Tuna" på runt 15 kilo.
Frank filmade och ropade "smile" och gratulerade. Jag var skitslut och tänkte: "hur faan hade han orkat i över en och en halv timma?"
Fiskaren Pepe, som gärna svarade att han heter "Speedy Gonzales".
Båten rullade alltmer och jag tänkte att vi väl ändå snart skulle tillbaka mot hamnen i Los Cristianos. Fyra timmar skulle vi vara ute. De var förbi nu.
Men det blev en vända till, i det tilltagande diset och de stigande vågorna. Plötsligt kände jag en hiss som i en skyskrapa nerifrån magen och tänkte: "relingen!"
Tack gode gud och Michael för det.
Unge fransmanen var härnäst att kasta sig mot relingen. Därpå Sander. Till och med Frank sa att han inte mådde alls bra.
De härdade brittiska sjömännen och infödde fiskare Pepe berördes inte ett dugg. Jack satt lugnt i skräddarställning och Pepe bara flinade och vrålade "Yihaa" när båten for upp och ner som värst i vågorna.
Då insåg jag att en landkrabba ändå fått möta den gamle och havet.
