"Det är ett tomt blad du får upp på bröstet där på BB. En liten människa som inte har gjort någonting förutom att födas och förhoppningsvis skrika. Allting den gör från den stunden är någonting nytt. Någonting den aldrig gjort förut."
Första skrattet, första ordet, första steget, första badet, första snön. Det är ett tomt blad du får upp på bröstet där på BB. En liten människa som inte har gjort någonting förutom att födas och förhoppningsvis skrika. Allting den gör från den stunden är någonting nytt. Någonting den aldrig gjort förut. Någonting den gör för första gången. Och som förälder får du vara med. Du känner stolthet, glädje och kanske även en gnutta sorg.
För varje ny sak den lilla minimänniskan gör kommer den ännu ett steg längre bort från att vara det där lilla knytet på bröstet. Det är såklart det man som förälder vill. Att ens bebis ska växa och så småningom bli en självständig individ. Samtidigt som det också är sorgligt hur snabbt tiden går och att det som varit aldrig kommer igen.
Det händer hela tiden. Barnet gör något för allra första gången och det är stort, inte minst för föräldrarna.
Under den första tiden sker för-första-gången-saker konstant. Det är knappt man vågar blinka. Risken finns då att man missar det första leendet eller den första nysningen. Nu är min äldsta fem år och det finns förstås väldigt mycket hon inte hunnit vara med om än, men de där för-första-gången-ögonblicken blir mer och mer sällsynta. Dock känns de större på något vis när de väl sker. Jag märker att hon växer några centimeter och självförtroendet byggs på varje gång hon klarar av något hon aldrig gjort förut. Det är inte längre bara jag som mamma som gläds åt framstegen. Vi gör det tillsammans.
"För ett par veckor sedan hände en stor sak i hennes liv. Hon fick följa med en kompis hem från förskolan för allra första gången. Ett litet steg för mänskligheten. Ett enormt steg för min dotter", skriver krönikören.
För ett par veckor sedan hände en stor sak i hennes liv. Hon fick följa med en kompis hem från förskolan för allra första gången. Ett litet steg för mänskligheten. Ett enormt steg för min dotter. Dagarna innan handlade inte om någonting annat än just det. Hon berättade det för alla vi mötte. Hela förskolan visste om det. Alla barnen på avdelningen pratade om det. Kvällen innan valde hon kläder med omsorg. Även detaljerna var viktiga. Allt var viktigt. Mamman skulle hämta henne och kompisen klockan två. Förlåt fantastiska förskolepedagoger! Tjejerna hade nämligen börjat fråga när de skulle gå hem redan klockan halv tio och återupprepat frågan var tionde minut. Det var förmodligen en lång dag för dem alla.
Men så kom stunden. Nova blev hämtad av sin kompis förälder och fick följa med hem till dem. Hon fick både äta mellis och middag där. När hon kom hem var leendet större än jag kan beskriva och stoltheten lyste i hennes ögon. Och tårarna letade sig fram i mina. Min ”bebis” hade gjort något för allra första gången. Igen.