Vi är många i Tjust som har speciella band till grannön i öster. Släktskap med gutar och egna rötter på ön. Vänner och bekanta där. Återkommande semestrar.

Jag är ganska övertygad om att de flesta som första gången kommer till Gotland vill återvända.

Mina barn har sina rötter där genom sin farmor som är född och uppväxt på ön och som har enbart gutar i släktleden bakåt på sin fars sida. När han gifte sig för precis hundra år sedan (om tre veckor) med hennes mor, då var det första gången det kom in en fastlänning i den släkten. 

Tänk dig det. Inte en enda fastlänning bland alla förfäderna förrän 1921. Bara gutar. 

Givetvis har jag släktforskat om mina barns farmors släkt, så långt bakåt det går att komma i de gotländska kyrkböckerna. Det är i flera fall till 1600-talet men i en del släktgrenar tar det stopp på 1700-talet. För varje generation bakåt dubbleras ju antalet förfäder och förmödrar, så många människor blir det. Många gutar.

De var bönder och fiskare och någon enstaka båtsman och kommer från södra delarna av ön. Någon var präst på 1600-talet. Kanske kom han från en fastlandssläkt men det är mer än jag vet. 

Själv har jag lärt känna Gotland sedan jag lärde känna mina barns far. Besöken där varje sommar när våra barn växte upp och kontakten med den gotländska släkten har lett till en hemkänsla på ön. Hemkänsla, det får man när man lärt känna en plats eller ett område, hittar någorlunda och vet hur det ser ut på fler ställen än just där jag själv befinner mig. 

De första åren hade jag svårt att hänga med när de gotländska släktingarna pratade. Och då pratade de ändå inte gutemål utan rikssvenska för vår skull men med starkt dialektalt uttal. Så småningom lärde jag mig förstå alltmer.

Genom släktforskningen om gutarna i mina barns släkt har jag också lärt mig en del om öns historia. Det bidrar också till hemkänslan, inte minst när vi farit runt och letat upp gamla släktgårdar och på några av dem träffat avlägsna släktingar. 

Det är en bonus när man släktforskar. 

Det har alltid känts lite speciellt när färjan lägger ut från fastlandet och vi har Gotland framför oss. Förväntningarna brukar slå in. Hur kan det komma sig att de flesta sommardagar är varma och soliga på Gotland och att regnet oftast kommer på nätterna? Den blommande vallmon och cikorian i vägkanterna tar andan ur mig.

Visst är det fint att få romantisera så där om en plats, en ö i havet. 

Öland är också fint.