"Mitt mammasamvete är oerhört skört. Minsta lilla felsteg och jag känner mig otillräcklig", skriver krönikören.
Men vem är egentligen det? Och hur ska en perfekt mamma vara?
Det finns ingenting värre än stunden efter jag har höjt rösten mot mina barn. Ja, jag gör det ibland. Det är ingenting jag är stolt över och känslan efteråt äter upp mig inifrån. Samtidigt scrollar jag igenom flödet på Instagram där jag möts av legitimerade psykologer, hobbypsykologer – och mammor som tror sig vara psykologer – som beskriver hur man ska hantera barn i olika situationer för att bemöta dem på bästa möjliga sätt.
Överallt står det tydligt att man inte ska höja rösten. Att man i stället ska "bekräfta barnens känslor i förstående ton och krama dem tills det jobbiga gått över". Det låter så fint. Jag vill vara den mamman. Jag försöker vara den mamman. De flesta gångerna är jag också den mamman. Men ibland går det inte. Ibland är en kram det sista ett argt barn vill ha.
Skrik. Att barn skriker ingår i konceptet. Men som vuxen ska man inte höja rösten. "Jag vill egentligen bara få fram att det är okej att inte lyckas följa råd och riktlinjer i alla situationer. Det gör oss inte till dåliga mammor. Det gör oss mänskliga", skriver krönikören.
Säg att barnet får ett utbrott i en skoaffär för att hen inte får skorna det pekas på och börjar skrika och kasta skor runtomkring sig. Jag har tack och lov inte upplevt det här scenariot själv, men jag tänker att det ändå är ett fullt verklighetstroget exempel. Om jag nu skulle vara med om detta skulle jag alltså, enligt råd jag har läst, sätta mig ned på huk och säga något i stil med ”Jag förstår att det är jobbigt för dig just nu. Aj! (sko i huvudet). Jag ser att du är arg. Det är inte konstigt för du går igenom utvecklingssprång elva lille vän och då kan det kännas så här. Det var tyvärr stövlar vi skulle köpa och inte sandaler. Därför måste du ställa tillbaka skorna. Men jag förstår att det är tråkigt och det är helt okej att känna såhär”.
Nu överdriver jag såklart lite, men det får jag lov till. Det är faktiskt min krönika. Det låter så självklart när man läser hur man ska göra, men ibland känns det nästan omänskligt att ta den extremt pedagogiska rollen i den faktiska situationen. Samtidigt som det såklart aldrig är rätt att skrika på sina barn. Det blir värre både för barnet och föräldern. Jag vill egentligen bara få fram att det är okej att inte lyckas följa råd och riktlinjer i alla situationer. Det gör oss inte till dåliga mammor. Det gör oss mänskliga. Vi är inga robotar och jag tror inte det skadar minimänniskorna att få se det ibland.
Funkar det verkligen med att bekräfta barnets känslor och krama tills det jobbiga går över?