Ni vet hur det är, ser jag på den jag talar med så tittar jag bort från kameran och då möter klienten inte mina ögon. Tittar jag in i kameralinsen så kan klienten möta mina ögon men då ser jag inte klienten. Det här gör samtalet otryggare, för vi är skapta att säkra oss genom att knyta an till varandra, främst genom ögonkontakt. 

Vi har förstås andra sätt att knyta an. En blind person utvecklar förmågan att knyta an genom röster. En dövblind person behåller förmodligen spädbarnets känslighet för kroppslig beröring. Men det är ögonen vi förlitar oss mest på.

Jag blev påmind om ögonkontaktens betydelse häromdagen, då min fru och jag träffade vårt barnbarn Uno, just fyllda ett år. Uno låg i föräldrarnas dubbelsäng då vi hörde att han vaknat. Hade det varit vårt barn, då på den tiden de sov under dagen, hade någon av oss lyft upp honom, kramat, pratat och gått ur rummet för att göra något. Men av någon anledning, jag tror mest för att vi båda var så avspända, som far- och morföräldrar ibland kan vara, gjorde vi inte som vi alltid brukat.

 Vi satte oss istället båda på knä vid sängen. Uno låg på mage två meter bort och tittade på oss. Än mötte han min blick, än mötte han Marias. Vi gjorde inga försök att få honom till att skratta eller nånting annat. Vi satt kvar på knä och lät kontakten med honom få vara som den var. Det uppstod en andäktig stämning i mötet, en fullständig närvaro. För mig blev stunden, som kanske varade fem minuter, fylld av förundran, kärlek och tacksamhet inför livets existentiella djup som vi inte kan förstå, bara ibland få uppleva. 

Jag undrar hur stunden blev för Uno. Kanske lagrade han erfarenheter i sin hjärna av att vara sedd och utvecklade en pusselbit av sitt JAG under mötet. Denna kontaktfulla närvaro som spädbarn ofta är bra på, bidrar till att barnet utvecklar tilliten till att knyta an. I stunder av kravlös kärlek, trygghet, närvaro med vuxna skapas så barnets goda självbild.

Författaren Hjalmar Söderberg skrev 1905 i sin roman Doktor Glas några meningar som belyser hur självbilden påverkas genom anknytning. 

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.”

Vad händer då med barn där de vuxna av alla möjliga skäl inte förmår ge tillräckligt med kärlek, närvaro och bekräftelse? En kvinna jag talade med på Radiopsykologen berättade om sitt liv fyllt av kamp, missbruk och destruktiva relationer.

Under samtalet kom hon att reflektera om sin barndom och insåg att ”Jag saknade nog någon som såg på mig med öppna ögon”. 

Minns du konstnärinnan Marina Abramović, som var i Stockholm med sin performance för några år sedan? Föreställningen bestod i att hon satt framför en besökare åt gången i ett tyst möte med ögonkontakt. Jag har själv erfarenheter från terapikurser där vi suttit så för att utforska vad som sker i kontakten. Det kan bli mycket starka ögonblick som väcker känslor av kärlek, glädje, rädsla, sorg, längtan. Slumrade känslor som väcks till liv när vi möts i mellanrummet istället för att rysa ensamma för tomrummet.

Vi ryser förmodligen mer för tomrum när vi fått för lite av trygga kontakter under vår uppväxt. Och för att undvika rädslan inför tomrummet är vi beredda att göra nästan vilka handlingar som helst, även destruktiva. Så det lilla vardagliga fenomenet ögonkontakt kan vara livsviktigt – det hjälper oss att fylla tomrummet!