Min yrkestitel som hemmajobbande medieentreprenör har väldigt många fördelar, men också sina nackdelar. Framför allt två. Att det är stillasittande och ganska ensamt. Nu har jag kanske hittat en lösning på båda problemen. Lösningen heter Träningsklubben. Ett litet gym i Kalmar.
Fokus ligger på funktionell träning i grupp där du pushas till dina gränser tillsammans med andra. Alla jag känner som tränar där beskriver en ovanligt öppen, social och peppande atmosfär. Perfekt! Min enda farhåga är att träningen kanske är för tuff. Det är inte med ett tomatrött ansikte, blodsmak i munnen och en spya på väg upp som jag känner mig mest kapabel att knyta kontakter. Men jag bestämde mig för att testa. Det var precis lika kul och jobbigt som jag föreställt mig. Smällen kom efteråt. En brutal träningsvärk som fick mig att gå värre än Skalle-Per, vilket resulterade i en hemsk inflammation i axeln.
Jag skojade med mina vänner om att jag nog borde ägna mig åt seniorgympa i stället. Det var tänkt som ett skämt, men blev av misstag verklighet. När axeln läkt kände jag mig ironiskt nog tvungen att träna på mitt gamla gym för att våga återvända till Träningsklubben. Jag bestämde mig för att testa ett av de tuffare passen. Jag bokade in mig en fredag förmiddag på cross challenge harmoni. Enligt beskrivningen var det ett utmanande funktionellt pass med olika stationer. Jag gick dit, checkade in och klev in i salen. Alla stannade upp och stirrade på mig. Jag stirrade tillbaka. Ingen där inne var under 60. Inte ens instruktören.
Jag gick in, men en del av mig ville springa därifrån. Inte på grund av att jag inte ville träna med äldre personer utan för att jag blev osäker på om jag råkat boka in mig på ett seniorpass. Cross challenge lät tufft. Harmoni, inte så tufft. Var ”harmoni” en symbol för senior? Fick jag ens vara här? Jag försökte gömma mig vid stationen i hörnet. Men vid genomgången vände sig instruktören till mig. Bara mig. Alla tittade.
"Vet du hur de här fungerar?" Sa han och pekade på några rep. Jag var inte bara yngst, jag var uppenbarligen också den enda som inte varit där förut. Sedan rullade passet igång till tonerna av musik jag inte kände igen, men som den övriga gruppen glatt sjöng med till. Träningen var både rolig, svettig och jobbig. Efteråt kom en dam fram till mig och sa att det var kul att jag kom dit och sänkte medelåldern. Instruktören sken upp när jag tackade och sa att jag gillade passet. Nu undrar nog alla om jag kommer komma tillbaka. Det är inte alls omöjligt.