”Så band Du mig till sist, min frusna jord. Ditt grepp är som ett famntag. Inga ord, behöver sägas, eller viskas, allt är frid. Ett år går mot sitt slut i vinterns tid. Du hann ifatt mig på min sista dag. När mörkret fallit, vilar även jag. Trygg under Ditt täcke, tyst och kallt, är även jag, till slut, en del av allt. En del av det som varit och som flytt, men också fröet till allt nytt. En skatt av kärlek, minnen från min färd. Av Lyckans skratt i en förlorad värld. Av doften från min sommarvän, den dag som aldrig kom igen. Göms i en gammal farkost som har strandat, vid skymningskusten, just när Tiden landat.”

Min dikt ”När Tiden landat” inleder min sista krönika för 2019. Ett nytt år ska snart hälsas välkommet, med mer eller mindre pompa och ståt. Ett nytt decennium till och med. Men låt oss dröja kvar. Minnas det år som följt oss. Som sett vår glädje, kärlek och möten i gemenskap. Men också vår sorg, ensamhet och förtvivlan.

Nu får det vila. Det nya tar vid. Vi vet inte vad som väntar där bortom tolvslaget. Men vi vet vad vi har i minnets förvar, från det gamla. Stanna upp en stund, lyft glaset och se tillbaka. Gläds i tacksamhet över det fina du upplevt. Att du kan säga att du varit där. Att du känt av Livet! Känn tacksamhet över att du tagit dig igenom det tunga, mörka. Och finns mörkermolnen ännu kvar, då hoppas jag att du inte ser det tunga med ensamhetens ögon, utan i gemenskapens värme kan skönja ljuset där framme och finna förtröstan.

Minnen. Ibland så vackra att de skimrar, likt tårarna genom de tända ljusen ut mot vinternatten. Ibland så smärtsamma att mörkret kväver. Ibland kan vandringen in mot ett nytt år kännas som en flykt, bort från det som varit. Allt ska bli bra, bli bättre. Bara lämna och gå vidare. Men så enkelt är det ju inte. Det gamla finns där. Med sin gåva av erfarenhet förtjänar det sin plats i våra liv.

Vi är alla en del av det som varit och som flytt. Men också en del av det som väntar. Jag ger inga nyårslöften. Det är upp till mig att styra den nya farkosten så bra som möjligt. Men nog känner jag ett visst vemod, att behöva lämna den farkost som fört mig fram mot Nuet. Tack du gamla år! Vila där vid skymningskusten. Din tid har landat. Slumra med stolthet. Varken du eller jag kan ändra på, att vi nu måste skiljas.

Jag tittar bort över hagarna. Är det en chimär eller är det inte något lite ljusare vid horisonten än vad det var igår? Det nya kommer med ett löfte om ljus. Det är vackert. 

Gott Nytt År till er alla! 

Krönika