Gudrid Hansen: Döden i frysen – men livet på hedersplats!

Gullan såg blek och trött ut. ”Har något hänt,” frågade Signe. ”Jag har inte kunnat sova i natt, blev svaret. Plötsligt kändes allt så sorgset. Alla tankar kring när man inte längre finns kvar här i jordelivet. Jag tänkte på allt det vackra som jag måste lämna. Jag tänkte på björken utanför, som jag ser varje morgon jag vaknar. Glädjen, när den pryds av de första spröda knopparna. Fåglarna, som sitter i den och kvittrar mig god morgon. Glädjen, som vänskapen ger. Och så blev jag rädd. Rädd, för att när den där oundvikliga stunden kommer kanske jag möter den helt ensam. Alla de där tankarna följer med mig även idag. Jag kan helt enkelt inte förstå att jag en dag inte längre finns till.”

Signe satte sig intill Gullan. ”Ett är säkert, sa hon. Om jag inte gått hädan före dig, ska jag göra allt som står i min makt, för att finnas där. Du ska somna in med min näve i din. Och där ska jag sitta och prata minnen. Kanske anar jag till och med ett litet leende på dina läppar när jag berättar en dråplig historia om Britta Besk”. Gullan skulle precis svara när det återigen knackade på dörren. Där stod Hjördis med en semlepåse i handen. ”Det har varit en förskräcklig natt, sa hon. Jag har bara legat och grubblat. Sätt på kaffet! Jag behöver piggas upp!” ”Har du också haft ångesttankar på döden, frågade Signe. Då är du i gott sällskap med Gullan. Här räcker det tydligen inte med påtår. Jag får ta full tank. Och päronkonjak därtill. Och eftersom du också köpt två tisdagsbullar har vi en extra. Jag ringer till Sven bort i Busk.”

Sven klev in i köket, glad och pratsam som vanligt. När han fick höra om samtalsämnet funderade han en stund. Sedan tog han en rejäl tugga av semlan och med grädde på gubbläppen tog han till orda: ”Nog funderar man ibland, men av för mycket grubblerier kan man bli sjuk och dö i förtid. Jag försöker glädjas i stunden. Bara att vi sitter här lyser upp hela min dag. Inte tusen tänker jag gräma mig över döden medan jag lever! Jag ska berätta en sann historia, för nog kan man väl få skoja lite på temat: 

Två gamla systrar bodde grannar med oss när jag var liten. Den ena tyckte så mycket om att baka och speciellt småbröd. Så en dag gick hon bort och den andra systern, som var snål, tänkte att vi tar begravningskaffet här hemma för vi har ju så mycket kaffebröd. När man satt där och lät sig väl smaka och tretåren var upphälld, tog systern kakfatet och bjöd prästen med orden: ”Ta en kaka till. Det är liket som har bakat.”

Nu blev det muntert kring köksbordet! ”Jag fick en idé, sa Hjördis. Jag tycker vi ser till att vi alltid har en sockerkaka eller något liknande i frysen. Och vem det än är som vandrar vidare, så används kakan till begravningskaffet och de övriga bjuder runt med samma ord! Vad sägs?” Signe tog den sista slurken kaffe, log och svarade: ”Då tänker jag göra två kakor. ”Döden” får gärna ligga och vänta längst in i frysen. Men ”Livets” sockerkaka ska ha hedersplatsen, mitt på köksbordet, omgiven av kaffesugna vänner!”