Föreställ dig att du plötsligt glömt bort 

hur du gör när du cyklar.

Mitt i trampet kommer du av dig.

Du flyger över styret, kraschar,

slår ansiktet i marken.

Du ligger ner och pustar. 

Du ser en fågel som flyger så lätt. 

Du reser dig upp. 

Och inser att hur bra du än cyklade förut

kommer du aldrig mer minnas,

aldrig mer kunna cykla.

Så du vågar förstå:

det är promenera du måste göra.

Du börjar acceptera att det ändå är skönare

att gå med raska steg,

rak rygg och världens leende,

än att osäkert cykla,

med tyngda axlar 

och frågetecken tapetserade över kroppen. 

Oavsett om resten av världen verkar cykla.

Föreställ dig att du cyklar till jobbet.

Är avståndet från hemmet till jobbet för långt 

för att du ska kunna föreställa dig det? 

Föreställ dig då att du aldrig hade föreställt dig

att jobba där du jobbar. 

Tänk alla tankar vi lärt oss att tänka.

Att det inte gör något om saker går sönder till exempel,

du kan alltid köpa en ny.

Eller att du alltid kan klara dig själv,

till exempel köpa en bil och åka vart du vill.

Du kan plugga till vad du vill också, 

känn ingen press eller så,

men du kan bli din dröm,

så kom gärna på hur den är. 

Föreställ dig att du vaknar upp i ett träd.

Du känner grenar mot din kropp.

Du är en fågel! 

Du sträcker på dig och ser dina vänner.

Du flyger upp och in i flocken.

Ni flyger tillsammans. 

Hittar en nål, några kvistar,

något som glimmar.

Ni börjar bygga. 

Det blir ett vackert bo.

Föreställ dig att jag står på scenen 

i ditt vardagsrum och läser detta.

Har du ingen scen?

Föreställ dig att vi bygger en.