Under det senaste halvåret har jag tänkt mycket på min farfar, Emil Preusse. Farfar gick dessvärre bort efter en tids sjukdom våren 2018. Till följd av mitt tidigare arbete utomlands fick jag inte uppleva hans sista tid i livet, tiden innan han somnade in på sjukhuset. Det i sig är väl rätt så hjärtskärande, vi var goda vänner farfar och jag. Men att tankarna om farfar sprungit runt i mitt huvud den senaste tiden har mer att göra med en reflektion över hans uppväxts prövningar och den annorlunda samtid som råder.

Farfar föddes den 19 april 1929 i det som vi i dag kallar Polen, men på den tiden tillhörde hans by den tyska Weimarrepubliken. Farfar var alltid en stolt tysk och under de 22 år jag fick uppleva med honom kom vårt gemensamma tyska arv ständigt på tal. Visst, han älskade Sverige och svenskarna, men i första hand var vi alltid tyskar.

Under farfars uppväxt gick flyttlasset västerut, till landets huvudstad Berlin. Som tioåring förändrades farfars liv drastiskt då det andra världskriget bröt ut. Han berättade aldrig mycket om krigsåren, möjligtvis för att jag inte var gammal nog att förstå innebörden av de fasor som han som bara barnet måste ha upplevt. När jag väl kom upp i ålder och intresset för hans utmaningar växte kom kriget sällan på tal. Möjligtvis för att han själv inte tyckte om att väcka gamla minnen. 

I Västerviks-Tidningens arkiv finner jag ett personporträtt skrivet av Hans Hjertqvist oktober 2000 där farfar sparsamt berättar om krigsåren, eller snarare krigsslutet. Att som sextonåring bli tillfångatagen och uppsänd till ett arbetsläger i ryska Murmansk kan inte varit lätt och mirakulöst nog lyckades han befrias därifrån tack vare det svenska Röda Korsets hjälp.

Gräver jag längre tillbaka i arkiven finner jag ytterligare en artikel, denna skriven av Lennart Jennekvist. Året var 1990 och via en telefon mellan Västervik och Berlin berättar farfar för Västerviks-Tidningen om folkfesten när den tidigare delade staden äntligen återförenades. Farfar var själv en Västberlinare men hans stora kärlek, och tillika min farmor, Margit var Östberlinare. När spänningen mellan öst och väst ökade i staden bestämde de sig båda för att fly till Västtyskland 1951, och senare vidare till Sverige och Västervik 1956. 

Jag minns att farfar länge beklagade sig över kommunisterna i öst, främst för att de försvårade för honom att hålla kontakten med sin bästa vän: östberlinaren Dieter Refke. Otaliga är de historier jag fått berättat för mig om farfars resor mellan öst och väst. Allvarsamma gränspoliser, kreativa sätt att smuggla pengar, men framförallt den glädje och fest som uppstod när de väl kunde förenas med familj och vänner i Östberlin. 

Där i begynnelsen av 1990-talet var plågorna och hemskheterna från kommunisterna som bortblåsta. Framtiden för ett enat Tyskland låg för dörren och Berlins gator fylldes av folkfest. I år är det 30 år sedan Tyskland återförenades, något som några år före 1990 var helt otänkbart. Likaså var det för åtta månader otänkbart för de flesta av oss att ett osynligt virus skulle kunna lamslå stora delar av vårt samhälle

Att verkligheten kan vändas upp och ner med kort varsel har vi alla fått erfara. Och även om vi ännu inte riktigt kan se ljuset i vår kristunnel så finns det en sak som är säker: Likt andra världskrigets fasor och delningen av Berlin så kommer en tid komma då vi kan förpassa coronakrisen till historieböckerna. Det gäller bara att vi hålla ut.