Låter det konstigt? Kan man ha en mässa om släktforskning? Javisst! Så är det varje år, utom under pandemin förstås.
Släktforskardagarna är en släktforskarmässa där några tusen släktforskare möts, diskuterar och lär av varandra. Vi pratar om olösta släktgåtor och lösta släktgåtor och var vi hittat lösningen. Vi pratar om hur vi är släkt med varandra och om våra träffar på DNA-testen. Vi handlar böcker, databaser och kanske medlemskap i en förening. Lyssnar på föredrag och lär oss.
Du som inte släktforskar kanske tänker dig att vi släktforskare är kufar som bara glor i arkivhandlingarna på nätet, fördjupade och borta för världen. Men det är inte hela bilden, för de allra flesta av oss är ju alldeles vanliga sociala människor som gillar att umgås med likasinnade.
Släktforskardagarna arrangeras på olika ställen varje år. De senaste åren före pandemin har det varit i Borås, Växjö, Halmstad, Umeå och i andra städer. I år var det i Skövde. Det är alltid den lokala släktforskarföreningen som är arrangör ihop med släktforskarförbundet och ett av de stora företagen i branschen. Alltså en mässa med kommers men också möten med andra människor som också älskar att släktforska.
Själv brukar jag hjälpa till i förbundets bokhandel på mässan, tillsammans med tre andra volontärer och förbundets anställda. Vi säljer handböcker och databaser och därför träffar jag många släktforskare. Med en del blir det bara ett snabbt utbyte kring köpet, med andra kan det bli längre diskussioner om arkivhandlingar eller andra källor.
Med årens lopp har jag lärt känna många utanför min annars lokala krets av släktforskare, och det är lika roligt att ses varje år. Både i år och under tidigare års släktforskardagar har jag mött släktforskare som sökt upp mig och berättat att vi är släkt. Alltså det vi kallar DNA-kusiner, vi släktingar som finns i varandras träfflistor på DNA-testen. Och jag har träffat dem jag bara annars har mailkontakt med och fått ett ansikte att komma ihåg.
Jag tror att det är först efteråt som jag förstått hur mycket jag saknat det här under pandemiåren, alla möten med bekanta likasinnade.
Tiden gick så fort så på söndagen glömde jag gå på lunch när jag skulle och kom på det långt senare. Tiden går fort när man har roligt, det vet ni ju...
Jag kom hem ganska trött men med mycket ny energi. Så är det, det är mänskliga möten som betyder mest även om vi släktforskare oftast fokuserar mer på de döda än på de levande.