Det enda stora beslutet man har framför sig är vilken glass man ska välja den här gången. Skratten ekar och upplevelserna avlöser varandra. Visst är det fantastiskt. I alla fall i teorin. 

Men riktigt så ljuvligt är det faktiskt inte i praktiken att ha ”semester” med småbarn. Ärligt talat är en del av mig ganska lättad över att sommaren är slut. Det är framför allt en sak jag tycker är förödande. Packningen. Den förgrömmade packningen. Visst är det härligt att vakna upp till en solig sommardag och spontant bestämma sig för en dag på stranden. Hade vi bara varit två i familjen hade det inneburit att ta med sig lite badkläder, en handduk och en solstol och slänga sig i bilen. Det hade förmodligen tagit en halvtimme från idé till första doppet. 

Jag glömmer varje gång att det inte är så när man även har två barn att ta hänsyn till. Jag tycker nämligen alltid att en spontan liten utflykt låter lockande. Tills vi drar igång förberedelserna och jag återigen blir påmind om startsträckan. Det är skötväska. Vagn. Strandleksaker. Badkläder. Filtar. Fika. Lunch. Skor. Uppblåsbara badsaker. Dricka. 

Sedan startar solkrämskriget. Blöjan ska bytas. Just det, ungen måste ju sova också. När ska vi planera in det? Till slut är trots allt både barn och halva huset inpackat i bilen. Men svetten rinner i pannan. Suget efter strandbesöket är som bortblåst. Klockan har tickat iväg och det fina vädret har förmodligen ändrats. Men det finns ingen återvändo. Inte efter all ansträngning som krävts för att komma dit. Som tur är får man ju ta igen sig på stranden i alla fall. HA! Vilket skämt. 

Det börjar redan på parkeringen. På något mirakulöst sätt ska man lyckas få med sig alla saker och samtidigt försäkra sig om att barnen inte springer i vägen för någon bil. Men sedan hittar man sig väl en härlig solig plats på stranden? Nej, nej. Under ett träd i skuggan ska man ligga. Sol är ju farligt för barn. Varför drar man ens med sig solstolar undrar jag? Det är ju inte så att man som förälder får sitta still. Barnen får inte släppas med blicken och att vara på en och samma plats i mer än fem sekunder verkar inte vara deras grej. Lunchen man lagat och dragit med sig knastrar gott i tänderna. Sandkornen blir en extra liten krydda. 

Jag kommer sakna sommaren, men samtidigt drar jag en suck av lättnad att den är över.