Signes försök att nå sin vän blir också fruktlösa. Men plötsligt ringer Gullan själv. ”Jag har tydligen varit försvunnen utan att själv veta om det, säger hon. Jag vet nämligen precis var jag varit. Visst borde jag hört av mig, men de senaste dagarna har jag haft tankarna på annat håll. Jag kommer förbi dig ikväll och förklarar.”

Nu sitter de båda vännerna med varsin päronkonjak vid Signes köksbord. ”Det senaste året med all ensamhet har gjort att man tänkt mycket, säger Gullan. Och så fick jag ju covid och blev liggande hemma i flera veckor, orkeslös och trött. En tanke som ständigt kom tillbaka var, att om jag blev frisk skulle jag ta kontakt med Henrik, min gamla ungdomskärlek. Du har ju träffat honom. Han brukar vara med på våra pensionärsträffar och då har vi suttit bredvid varandra och pratat. Det har känts som att något finns kvar, mellan oss. Men så är man feg och vågar inte ta mod till sig. Nu har vi ju inte kunnat träffas på över ett år. Men när jag fick höra att han blivit riktigt sjuk och fått intensivvård för viruset, beslutade jag mig för, att om vi båda klarade oss, skulle jag åka hem till honom för att få vetskap om det jag känner är ömsesidigt. Vi är för gamla för att gå med en massa frågor som kanske följer en obesvarade, ända in i döden. 

I tisdags tog jag mod till mig. Du må tro att jag var nervös när jag ringde på hos honom! Men när han öppnade var tvivlen som bortblåsta. Han såg så trött och svag ut, men lyste upp när han fick se mig. Som om han väntat mig. Vi drack kaffe i solskenet på hans balkong och pratade länge. Ibland satt vi tysta lika länge. Så förtroligt det kändes! Jag blev kvar över natten och hela nästa dag. På kvällen kände han sig lite dålig så jag beslutade att stanna ännu en natt. Vi låg nära, höll varandra i hand. Pratade minnen. Det kändes nästan som att lyssna till en godnattsaga. Det var länge sedan jag känt mig så trygg, när jag somnade in. Jag vaknade mitt i natten, av att han smekte min kind. Han såg på mig med en sådan värme. Så viskade han: ”Tack, för att du kom.” Vi somnade om, hand i hand. När jag vaknade hade hans hand glidit ur min. Det var så märkligt tyst. Jag förstod genast. Jag ringde hans son och stannade kvar, tills han kom. Sedan åkte jag hem. Min dotter var riktigt arg på mig när jag kom hem. Hon hade ju varit så orolig. Men när jag förklarat anledningen satt vi båda i hallen, på varsin stol, och grät. 

Min dotter sa, att det kändes så sorgligt att vi inte fick längre tid tillsammans. Men vi hittade tillbaka till varandra för en kort stund, efter ett långt liv som varit rikt för oss båda. Jag tror att det var menat så här. Vi anade nog båda, att framtiden inte var vikt för oss. Vi pratade aldrig framtid. Bara underbara minnen och vilade i Nuet. Och vi gav varandra varsin vacker gåva, att ta med. Jag har inte förlorat något. I stället känner jag en innerlig lycka och tacksamhet, över att jag tog kontakt i tid. Och över att finnas i Livet, här och nu.”

Hon ler mot Signe och fortsätter: ”Men lite framtid kan väl vi båda sikta in oss på? Jag känner att jag behöver planera vår cykelutflykt. Skål för Livet, vännen min!”