Runtom pågår diskussioner om årets julfirande. Dystra tankar om att man inte kan fira med stora släkten som traditionen bjuder. Att gemenskapen inte blir densamma om man blir färre kring julgran och dukat bord. Ja, gemenskapen berättar om sig och sitt. Ensamheten har ett tystare språk. Och vem lyssnar?

Kanske blir det i år ännu tydligare, hur stor ensamhet som finns omkring oss? Vi behöver varandra, vi människor. Vi är inga ensliga öar, starka på egen hand. I tider med kaos, katastrofer och hot samlas vi. Försöker hitta svaren. En främling, en okänd hand, blir en trygghet, en värme av närhet. Men inte i år. Nu ska vi i stället undvika närhet så långt möjligt är. 

Kanske ska vi i skuggan av restriktioner och råd, hitta en annan medmänsklig närhet? Ett julkort till någon, en blomma eller en godispåse utanför dörren? Ett telefonsamtal som bryter tystnaden? Utomhus, på vår promenad, kan vi ändå möta en främling med blicken och ge ett leende, även på avstånd. Jag lovar att det betyder oerhört mycket. Låt oss vara innerligt tacksamma över gemenskapen, över våra kära som samlas vid julbordet. Men låt oss också stanna upp, lyssna till ensamhetens språk. Och svara.

Det vilar så mycket oro, sorg och frågor i den tidiga skymningen i advent detta år. Många saknar med smärta någon som inte längre finns. Någon som fanns i gemenskapen förra julen. 

Men vi tänder våra ljus. Vi låter den här tiden bli vacker, om än annorlunda. I det förlorade kan vi hitta något stort. Jag avslutar med min text ”Minnen”:

”Det glesnar i träden vid huset och löven faller som minnen. De skyddar varandra mot frosten och marken går lugnad till ro. Jag tänder ett ljus och ditt leende skimrar i lågan. Du sitter invid mig, som alltid, när skyddet mot saknaden rämnar och kvällen öppnar sitt fönster mot det som aldrig blev sagt. 

På bekostnad av sorgen ges rätten att glädjas åt spåren. Åt fotot på väggen, där skrattet var vardagens värme. Som din väntan och glädje. Såsom kaffet som alltid var klart när jag kom. Och som tröjan du alltid drog på, lika vanlig och självklar som Livet var då. 

Det glesnar i träden och ögat ser längre än ljuset. Ditt leende skimrar intill mig, men också där ute. Och långt upp mot himmelens stjärnor, går lågan ikväll. Tills jag inte förstår något annat, än att något är nära ändå. ”