Kanske kaffe kan få mig att landa i beslutet. Jag går ner till frysen i källaren för att hämta upp fikabröd. Där gapar det tomt på sötebröd, sånär som på solgul frestelse: En halv saffranslev. I hyllan över finns ett gäng äpplekakor. Jag tänker, att det är helt ok att saffransbrödet är slut. Var sak har sin tid. Nu får man längta till nästa advent. Men varför gjorde jag så många äpplekakor i höstas? Man måste väl inte hamstra äpplekakor tills det är dags för nästa skörd. På samma sätt som med saffranet, måste man få längta till den första pajen. 

Kaffet bidrog inte till inspirationen. Jag åker till affären och handlar i stället. Mitt emellan hyllorna med konserver och pasta hör jag en röst: ”Ursäkta.” Jag vänder mig om och där står en man och ler. ”Jag vill bara tacka för dina trevliga krönikor”, säger han. Om han bara visste vad det behövdes där och då! Nu blev kärringen på hugget! Jag får helt enkelt låta virrvarret av trådar få komma på pränt. I alla fall ett par av dem: 

Den senaste tiden har jag på radion hört ett antal felsägningar som fått mig att le. Vid ett tillfälle sa en politiker att ”det här positiva beslutet är förorenat med flera möjligheter”. En annan person sa i en intervju att ”vi börjar bli ruttnade”. Det är inte på långa vägar så dråpligt som Refaat El-Sayeds: ”Här ligger en gravad hund” eller ”Vi simmar i samma båt”. Såna höjdare kommer ju inte vart år precis. I ett recept på nätet på en smaskig frukosttoast med bland annat skinka och mozzarella ska verket krönas med att man ”kläcker” ett ägg i mitten. Nog kan jag fixa allt det övriga. Men hur får jag tag på hönan och någon äggkläckningsmaskin finns inte i min ägo. På tal om de ädlare delarna, om än på en höna, kräver Signe med Cykeln att få göra ett inlägg: ”Det är som när Erik mä Framhänget sa att ”det man inte har i huvudet får man ha mellan benen”. Det kom minsann från rätt gubbe!”

Signe verkar vara mer på hugget, än jag. Nu har hon läst i tidningen att kommunen söker sommarjobbare. ”Förra sommarn anmälde jag mig till att köra ut turistinformation till de olika delarna av kommunen. Jag tyckte det var slöseri, både med arbetstid och bränslekostnad, att personalen skulle göra det. Jag fick uppdraget och utrustad med kommunvapnet på cykelkorgen, drog jag i väg till en av campingarna. Jag hade precis bromsat in när en stor, kraftfull karl kom emot mig. Bakom honom trippade en liten dam. 'Vad är det här för service, vrålade han och grep tag i en tidning och viftade framför näsan på mig. I över femton års tid, tre månader i sträck varje år, har jag legat här med min fru. Jag är van vid att Turistbyrån är öppen när jag åker ner till centralorten. Nu skickar de bara ut en kärring på cykel!' 

'Men varför måste du ligga med frun i tre månader i sträck om du blir så arg,' svarade jag. Då frustade han som en ilsken tjur och bröstade hotfullt upp sig. Jag blev riktigt rädd och drog i väg på cykeln tillbaka till kommunen och begärde avsked, på direkten. I år har jag tänkt söka en tjänst som senior advisor. Jag kanske kläcker en bra idé. Eller hittar en 'gravad hund'?  I alla fall vet jag, att det jag har i huvudet räcker gott och väl. Därmed sker ingen belastning av de ädla delar som vilar på cykelsadeln, även om jag också där besitter en ansenlig spänst.”