”Jag har ett fönster, i en skogssal, mot en äng. Där flödar sommarns sol, på blomstersäng. Jag längtade till ljuset under vinterns dag. Numera dröjer jag bland trädens skuggor kvar.
För länge sedan. En försvunnen solskensdag. Där stod ett barn i ljuset: Det var jag. Förväntan, glädje, skratt som fågelsång. Det rymdes inom barnet, som var jag, en gång.”
Att ha ett fönster att se ut genom. Ett fönster att öppna ut mot sommaren. En spetsgardin som sakta dansar i vinddraget. Att känna doften från naturen och sommaren. Det är för mig en blandning av vemod och glädje. Att både släppa in ljuset från det som väntar där ute och samtidigt låta sitt eget ljus flöda mot andra och ge andra glädje är vad Livet handlar om. Och att låta allt det här ske i den vackraste av årstider är livskraft! Att finna sig själv mitt i det vackra. Kanske hitta tillbaka till något förlorat och glömt. Något stort: Barnet inom oss.
Vi skyndar så snabbt genom sommardagarna. Vi stänger vårt fönster och tänker att det räcker med att öppna det en annan gång. Vi tror att sommarkvällens ljus väntar på oss. Att vi kan ta till oss det när vi har tid. Tänk, så många minnen och möten som man då går miste om! Mina vackraste minnen från Midsommaren är just att finnas i den. Det stora i det enkla. Jag minns doften när mamma strök min bomullsklänning på midsommaraftonen. Jag kände mig så sommarfin, också inuti! Jag minns förväntan där bak på pakethållaren den knappa milen till midsommarfirandet. Jag minns tröttheten men också en känsla av spänning när vi cyklade tillbaka i den tidiga sommarnatten och folk ropade från sommarstugor och verandor: Glad Midsommar!
Under många år, som vuxen, firade jag och familjen midsommar hemifrån, med vänner. I väg från ett nystädat hus, med blommor på bordet och nyklippt gräs. I väg med madrasser, täcken, mat och dryck. Trevligt, men jag åkte ofta med ett sting i hjärtat. Det kändes som om huset tittade anklagande i ryggen på mig när jag stängde dörren. Det liksom muttrade: ”Nu när du har smyckat mig lämnar du mig bara. Nu, när gräset doftar nyklippt, när björkarnas boplatser sjunger, när svalan flyger i svindlande fart mot kvällen, när den första rosen kommer att slå ut just ikväll, när smultronen väntar på att bli plockade i slänten. Då åker du ifrån allt. Stänger dörren och fönstren och lämnar.” Så sa huset. Eller också var det mina ord, min känsla i mitt bröst, som talade. För när jag återvände nästa dag, visste jag att allt redan var över.
Men numera stänger jag inte dörren. Kanske är huset inte så fejat i varje vrå. Men jag lämnar det inte. Jag kommer att sitta på min veranda, se ut över sjön, höra fåglarna, skratta åt svalorna, klappa katten. Vi ska äta en sillbit mot kvällningen precis när vi själva vill göra det. Jag kommer att ta en promenad och plocka blommor, kanske nynna. Jag kommer att öppna mitt fönster. Både mitt inre och fönstret i mitt hus.
Och till alla er midsommarfirare: Jag ropar som människorna utefter vägen hem i min barndoms midsommarnatt: Glad Midsommar! Och en sak till: Glöm inte bort att dela en stund med dig själv, med sommaren, bara ni båda. Hitta barnet inom dig. Det är lätt den här dagen och kvällen! Och till alla barn, ni sommarens vackraste blommor med era fönster öppna mot Livet! Er önskar jag en underbar midsommar med vackra minnen att spara länge, länge!