Eldsjälar i samarbete kan uträtta mycket med små medel, vilket ofta är en förutsättning på landsbygden där pengamusklerna är klena. Med idogt samarbete lyckades man stolt arrangera en seniorvecka i bygden. Föreläsningar, prova på gymnastik och fikarabatter var några exempel förutom de två huvudpunkterna: En basar med utställare och erbjudanden samt en avslutande show med sång och musik, på fredagen.
Signe med Cykeln och Sven bort i Busk satt vid ett av kaffeborden på basaren. Sven hade fått tillåtelse att ta med sin hund, ”Johan den andre”. Jycken låg snällt och tryckte vid Svens fötter, måttligt intresserad. Inte långt därifrån fanns en monter med damkläder och provhytt. Plötsligt blev det liv i Johan. Han brukade leka en lek med Sven, där gubben tog av sig skorna och strumporna. Därpå smög vovven fram och norpade skorna för att gömma dem på lämpligt ställe. Signalen för Sven var, när hunden återvände och nosade på hans bara fötter. Så pågick leken tills Sven hittat sina skor och avslutades med något gott till Johan.
Nu fick hunden syn på ett par bara ben och ett par skor på provhyttens golv. Han smög dit, tog en sko i taget och lade under bordet. Sedan återvände han för att lägga sin fuktiga nos på fötter och ben. Ett hiskeligt vrål blev resultatet och ut ur provhytten jagande hunden rusade Britta Besk, med naken överkropp och enbart en korsett hängande över rumpan.
”Din usla byracka! Försöker du bitas! Jag ska se till så du avlivas, i morgon dag! Och mina skor får du ersätta, Sven. De är säkert sönderbitna”, vrålade kärringen, tog ena skon och måttade ett slag mot hunden. Då flög Signe med Cykeln upp och spände ögonen i Britta. ”Tror inte att hunden vill ta i dina skor en gång till, fräste hon. De stinker ju utå ettrig kärring!”
Britta försvann fnysande in i provhytten. Sven tog sin hund och vandrade hemåt. Det kändes så sorgligt, att ett oskyldigt djur blivit beskyllt och hotat. Han tänkte på hur många gånger han, trots ovilja, hjälpt Britta med än det ena, än det andra i trädgården. Nu var det slut med det, en gång för alla! Nu skulle allt den där mänskan få smaka på sin egen medicin!
På fredagen, när Britta gett sig av till torghandeln, smög Sven bort till hennes kökstrappa. Han hade med sig en påse klimedel som han strödde i hennes gummistövlar. ”Nu blir det nog ettrigt, så det förslår”, tänkte han. När han vände sig om körde han in huvudet i något som hängde på en lina: Ett leopardmönstrat raffset. ”Jag ryster ur dä siste i byxera, så blir dä nog klös i muffen”, flinade han och gick sedan hem.
På kvällen var det musikshow och grande finale i Folkets Hus. Britta och hennes syster satt på första rad med sina blåtonade huvuden. Sven satt på bakre raden och såg plötsligt hur Britta började vrida på sig. Därefter flög hon upp ur bänkraden och hoppskuttade ut ur lokalen och försvann för resten av kvällen.
Dagen därpå gick ryktet i bygden, att vaktmästaren hört buller från toaletten. Där hade han hittat Britta på golvet, med leopardtrosor utefter knäna och handfatet över sig. Hon hade försökt tvätta ändalykten i fatet, som då hade lossnat. Britta togs med ambulans till lasarettet. ”Ho va precis igensvullen i alle ventiler som fanns, sa Signe till Sven, i telefonen. De tror det är det nya tvättmedlet. Hon kommer hem senare idag.”
Sven gick tillbaka till sin lördagskaffetår. Han såg ut genom fönstret. ”Välkommen hem Britta, skrockade han belåtet. Det ska visst bli regn. Sån tur att stövlarna står redo på kökstrappen!”