Signe tar till orda: ”Ni vet att jag pratat om Ulf, min släkting utanför Vimmerby. En inbiten ungkarl vars största intresse är Kanarieöarna, dit han brukar resa minst fyra gånger om året för att njuta av värmen, maten och kulturen. Senaste gången var i februari, precis innan Coronapandemin bröt ut på allvar. På hemresan satt han och väntade på att planet skulle lyfta. Han hade mittenplatsen i ett säte för tre.
Då kom en yppig, vacker kvinna i sina bästa år och trängde sig in framför honom till fönsterplatsen. Det tog en lång stund innan hon satt sig bekvämt och trångt var det, så hon nuddade vid honom då och då.
När hon så äntligen spänt fast bältet drog hon en djup suck, log och tittade honom djupt i ögonen och utbrast: ”Äntligen tillsammans!” Han svarade förvirrat: ”Känner vi varandra?” Då kom hon nära intill och viskade i hans öra: ”Jag menar inte oss två. Jag menar mina lår.”
Karlstackarn blev så eldfängd, att om han haft en brandvarnare i kalsongerna hade det blivit ett hiskligt skrän.
Han hittade kärleken där, på hemresan. Hon bor utanför Östersund och vid Påsk åkte han upp för att hälsa på, men just då blev det ju reserestriktioner så han blev kvar.
I somras gick flyttlasset. Och idag, på nyårsafton, gifte de sig! Det är en av få saker jag vet, som varit positivt med 2020. Det här året får gärna flyga och fara.
Därför har jag plockat fram en raritet: Salig Gustafs sista hemmagjorda nyårsraket. Jag har hängt en text med ”Covid 19” omkring den. Direkt efter klockringningen stiger den och Coronaeländet till väders.”
Klockringningen är över. Nu är det dags. ”Ta betäckning på verandan när jag tänder stubinen, manar Signe. Man vet aldrig med gammalt krut”.
Så sant! Raketen tänder direkt, far iväg med ett tjut mot Signes veranda innan den stiger till väders och briserar med ett fruktansvärt dån och ljussken.
Ut från grannhuset rusar Britta besk vrålande: ”Ryssen kommer! Ryssen kommer!” Men i högen av kärringar på Signes veranda är det knäpp tyst.
Tills man hör Hjördis, som hamnat underst, stöna: ”Farväl Corona. Äntligen tillsammans.” Sedan blir det inget mera prat. Bara skratt. Länge. Och kan man bättre inviga 2021, än med ett redigt gapskratt?
Gott Nytt år, önskar Gudrid och Signe!