"Jag tänker, fy fasen så fruktansvärt, stå där i en fyrkant med ett gäng entusiastiska limbodansare och lyssna på en röst som energiskt skriker, 'AND UP TO THE MIDDLE AND BACK TJOHOO'. Jag äter hellre pölsa sex dagar i veckan eller går i raggsockor på sommaren."
En försäljare ringer mig och säger följande:
"Hej, vi har ett fantastiskt erbjudande för just dig, du är en av få utvalda som nu kan få ta del av ett alldeles unikt erbjudande i vilket du som premiumkund kommer tjäna tusen poäng som du sedan kan omvandla till pengar om du bara….bla bla bla."
Jag: "Öh va?"
Försäljaren upprepar det hen redan sagt och jag avbryter med att säga att jag är mitt uppe i ett laga mat åt mina barn och helst inte tar detta nu.
Försäljaren: "Kan jag ringa dig imorgon istället?"
När blev det okej att ringa hem till folk hur som helst och när som helst för att sälja en massa, ursäkta språket, skit?
Som om vi inte redan lever ett hektiskt liv där vi förväntas arbeta 40 timmar i veckan med allt vad det nu innebär. Enligt min mening borde det vara förbjudet att under de få timmar den hårt arbetande människan faktiskt är ledig, störa på detta osmakliga, hänsynslösa och inte minst icke charmiga sätt. Det borde inte ske alls, inte någon gång under dygnet och inte till någon. Det hela är helt befängt. När vi ändå är inne på ämnet energitjuvar, för det är precis det de är, så finns det ju fler situationer att hantera i livet.
Jag är en så kallad "pleaser", jag har en smula svårt för att säga det enkla men så laddade ordet "nej".
"Sanna, snälla, ska du inte med på en kurs i squaredans?" frågar en vän.
Jag tänker, fy fasen så fruktansvärt, stå där i en fyrkant med ett gäng entusiastiska limbodansare och lyssna på en röst som energiskt skriker, ”AND UP TO THE MIDDLE AND BACK TJOHOO”. Jag äter hellre pölsa sex dagar i veckan eller går i raggsockor på sommaren.
Jag hör ändå, märkligt nog, mig själv säga, ”Jo men varför inte?”
Sagt och gjort, personen bokar alltihop på mindre än fem minuter och dagen innan kursen börjar, mår jag riktigt dåligt. Jag ringer till slut och förklarar att jag tyvärr måste avboka första lektionen eftersom jag fått extremt ont i mitt lår på grund av en gammal förlossningsskada.
Jag hör själv hur konstigt det låter och undrar hur denna skada skulle ha gått till? Det är helt tyst i andra änden och jag känner hur svetten rinner.
Jag försöker förgäves att rätta till alltihop och göra personen glad igen, så utan att tänka mig för frågar jag om vi inte kan börja bowla istället. Jag avskyr bowling, inte minst för att skorna är så fruktansvärt obekväma, men också för att de är så fula och jag hoppas innerligt att personen i fråga också avskyr bowling och inte hakar på men det gör hen. Plötsligt har jag inte bara anmält mig till en kurs i squaredans utan ska nu även börja bowla med vederbörande. Hur är det möjligt? Finns det någon kurs man kan gå på ABF eller liknande, i vilken man kan få lära sig hur man på bästa sätt sätter sina egna gränser?
Om det finns en sådan kurs så skulle jag gladeligen gå en sådan.
Krönikören avskyr bowling. Inte minst för att hon anser att bowlingskor är både obekväma och fula. Ändå föreslår hon just den här aktiviteten för att komma ur obehaget när hon slingrat sig ur första lektionen i squaredans-kursen som hon heller inte vill gå på.
Ibland laddar jag verkligen hela mitt inre artilleri av gränssättning, så pass att jag tar i ända nerifrån tårna. Problemet är då att mitt nej blir så ringande högt och oproportionerligt starkt i förhållande till den stackars människans tjat att det slutar med att det är jag som ber om ursäkt. Jag tar dessutom tillbaka alltihop och så har jag plötsligt köpt tre par sprillans nya skottkärror som jag inte har någon som helst användning för. Jag tänker sedan i ren självbevarelsedrift att jag ju alltid kan ha skottkärra-rally med ungarna och försöker tänka att det nog blev jättebra trots allt.
Den svåra konsten att sätta sina egna gränser skulle krönikören behöva en kurs i. "Ibland laddar jag verkligen hela mitt inre artilleri av gränssättning, så pass att jag tar i ända nerifrån tårna. Problemet är då att mitt nej blir så ringande högt och oproportionerligt starkt i förhållande till den stackars människans tjat att det slutar med att det är jag som ber om ursäkt."