Kanske hade det låtit vackrare med en lind. Men oavsett var, är sången lika underbar! Och jag tänker, att på vår tomt, som gränsar upp mot skogen, kan koltrasten och andra fåglar välja och vraka vilket trädslag de vill sjunga ifrån, allt efter humör. Även lind.
Lind, ask, asp, björk, ek, rönn, lönn, tall och gran. Jag tror jag fick med alla sorter, förutom fruktträden förstås. Jag äger ingen skog. Men trädens mångfald i trädgården och på slänterna som omger den, är en stor rikedom för själen. De står där, tillåtande mot varann. Ingen risk att de tittar snett och fnyser något om att någon ”granne” inte är välkommen och att man minsann ska försöka strypa varann med rötterna. Tänk, om vi människor vore lika tillåtande!
Det händer, speciellt i vårens tid, att jag går upp mot tallarna i slänten och sätter mig att vila mot en av stammarna. Jag tycker mig känna en trygg rörelse mot min rygg. Allt är tyst, förutom det svaga suset av grenar som rör sig för vinden. Ibland sluter jag ögonen, vandrar in i en annan värld. Då, när jag sitter där, händer det allt som oftast att Signe med Cykeln dyker upp. Hon har en annan infallsvinkel till träden, våren och grannsämjan. Lika bra att låta henne ta över:
”Nu när det börjar bli vår, och man inte har tagit ett långbad i åna sedan i höstas, känner en sig ju som ett torrträd i ryggdelen. Lite skrumpfnasig. När det blir en solig dag, brukar jag ta av mig på överkroppen och sätta ryggen mot en tallstam. Sen skrubbar jag ryggtavlan mot stammen som en grizzlybjörn. Där kan man prata om att få igång blodcirkulationen! Men det är inte färdigt med det: När jag gnott tillräckligt tar jag salig Gustafs nötta flanellskjorta som jag har smort med tjocksalva på ryggsidan invändigt. På mä skjorta och så lägger jag mig med näsan i vädret i slänta å gnor mot backen. Kanske känner jag hur en blåsippa kittlar ena örsnibben under tiden som örona fylls utå fågelkvitter. Det ni alla kärringar, som lägger dyra pengar på massagesalonger. Den här metoden kostar inte ett rött öre och ni blir som en jungfru baktill!
På tal om grannar borde Britta Besk göra detsamma. Men vad jag har hört och kan se, räcker det inte med ryggen. Ta knäskålarna till exempel. Hon är så törrer så om ho skulle gnugge knäskåla mot varann i sänga, då skulle dä självantända! Men hur skulle det se ut, om Britta satt grensle runt en tallstam och gnodde sig. Då skulle nog trädet tro, att det var en invasiv art som försökte slingra sig runt stammen. Och inte nog med det: Av all avlagring som far i kring, skulle blåsipporna bli täckta som av ett lager snö. Och den stackars koltrasten skulle dölja både ögon, öron och näbb under en skyddande vinge. Dessutom lär det väl till slut slå gnistor i mötet mellan kärringknän och bark, så det tar fyr i både behåring och fjolårsgräs.
Och apropå invasiva arter och att vi kunde önska att människan var lika fredlig som träden, finns det i Ryssland en riktigt invasiv och ondskefull variant av människa som försöker tränga ute fred och frihet i världen. Undras vad en ska ha för motmedel mot den slingerormen?”
Jag öppnar ögonen. Signe är borta. Solens strålar silar genom grenverket. Ja, du Signe, mot ondska finns inget vaccin. För att bekämpa ondska hjälper bara ett vapen, som alltid går segrande ur striden, till slut: Människans godhet!