Jag är en överlevare. Jag överlevde 55 år i huvudstaden Tokholm. Nej, det var inte så att jag var plågad, jagad eller levde under livshotande omständigheter. Inte alls. Men ibland tycks man behöva dra upp sig själv med rötterna för att kunna förstå vilken stressig och tämligen trist trädgård man befunnit sig i.

När flyttlasset gick till Vimmerby förra våren var det bokstavligen som att en helt ny värld öppnade sig. Inte bara genom glädjen i att få lära sig om en ny och fantastisk miljö, präglad av Astrid Lindgrens ande och en bedårande småstadscharm, utan också genom de där egna trevande nostalgiska tillbakablickarna mot huvudstaden. Visst var det kul att växa upp där, men när allt kommer omkring: är inte nostalgins skimmer alltid överdrivet tunnelseende och finstämt, oavsett var man vuxit upp?

Alltför många utvecklingar leder per automatik till alltför många invecklingar, och till slut orkade inte heller jag hantera storstadens övergrepp på mina subjektiva nostalgi-tendenser. Betong, glas, stål, skarpa vinklar i monstruösa skepnader, trafik, föroreningar, en accelererande och allt brutalare brottslighet, ett utarmat och ängsligt kulturutbud, och så alla dessa elsparks-helveten, och så många människor överallt att ingen ens orkar eller vågar möta någon annans blick…

Har man möjlighet att byta ut allt detta mot ett lugnare tempo och en vackrare miljö bör man direkt ta den chansen.

Nu, när vi ett år senare landat ordentligt, vaknar jag till fågelkvitter och möts av grannar som hälsar och småpratar, företagare som kämpar och utvecklar idéer, en natur som lockar till upptäcktsfärder, och restauranger med närproducerad och välsmakande mat. Och framförallt av en övergripande och genuin vänlighet jag alltmer sällan upplevde i Stockholm.

Vid de fåtal tillfällen jag nu behövt besöka storstaden har jag slagits av (och med) stressen på ett liknande sätt som då jag tidigare besökt New York eller London. Med andra ord har jag blivit mycket, mycket känsligare efter flytten till Småland. För detta och en stor mängd andra saker är jag Vimmerby evigt tacksam.