Proggrockbandet Nationalteatern tar mig tillbaka till Oskarshamns folkhögskola och höstterminen 2002. En smygrök bakom Ceciliakapellet, en varm kopp kaffe och en liten sångstund ihop med en person som kom att betyda oerhört mycket framöver. Ja, för resten av livet faktiskt. Vi lyssnade på Kent, Radiohead och Lars Winnerbäck och menade att vi minsann kunde göra allt de gjorde fast bättre. En fullständig brist på självinsikt gjorde oss till halvgudar medan vi satt uppe sent om nätterna och resonerade om drömmarna som skulle ta oss till världens ände och tillbaka och om kärlekshistorierna som var rena tidsfördriv.

Ett par mörka och många ljusa år senare sitter vi på Kulbacken i Västervik en het julidag och slår fast att sommaren inte ser ut att bli ett dugg svalare. Det ska erkännas att det ter sig tämligen klyschigt att se och höra två medelålders män sitta och lösa världsproblemen över en kopp java men, jag lovar, i bland är det helt och hållet nödvändigt. Vi pratar om filmer vi sett och vill se, räddningstjänstens insatser under skogsbränderna och såklart den allestädes närvarande värmeböljan. Vi känner oss smarta, kontinentala och intellektuella; två av tre tillstånd som egentligen faller på sin egen orimlighet när det gäller oss båda men där och då känns det helt och hållet rätt.

Medan jag hör honom berätta om att hans dotter en gång nästan satte en gaffel i ögat på sin pappa vid matbordet tänker jag att tiden har satt på sig sprinterskorna, tagit på sig träningskläder och sprungit iväg så att det visslade om det; nyss var jag tjugo och framtidsdrömmarna var inom räckhåll. Först London sedan Norrköping och till sist världen. Det blev Oskarshamn men det blev bra i alla fall på något vis. Jag träffade vänner och ovänner, drack litervis med kaffe och lärde mig att tygla mitt humör. Allt i konstens namn.

Om några månader fyller jag fyrtio och mycket längs med vägen gick katastrofalt fel. Trots det känner jag mig uppfylld av en känsla av tillfredsställelse; jag kan bland annat äta med kniv och gaffel och samtidigt diskutera politik utan att välta möbler. Jag betalar mina räkningar i tid, äter glass med nedvikt papper (för att minimera risken att bli kladdig om fingrarna) och pensionssparar. Kort sagt; jag blev vuxen. Någonstans på vägen blir väl alla det förr eller senare men det fanns faktiskt en tid då jag, på fullaste allvar, inte trodde att jag skulle bli det. Märkligt.

Under en tall på Kulbacken har dagen redan övergått till sen eftermiddag. Kaffet nästan tagit slut men samtalsämnena är fortfarande många. Vi pratar om det som var, det som blev och det som aldrig kunde bli. Vad var det som hände? Blev det som vi trodde att det skulle bli? Våra svar är antagligen helt olika men i alla händelser kom vi bra nära i alla fall. Min vän, låt oss snart ta en kaffe igen, sjunga ”jag känner mig fri, fri, fri” och kontemplera huruvida livet blev som vi trodde där och då.